Bort från Stockport på Göteborgs stadsteater

Bort från Stockport lyckas sätta fingret på känslan att inte passa in, det annorlundaskap som kommer av att vilja lite mer än sin omgivning. Under 20 år, mellan 1980-tal och sekelskifte får vi följa Racheal, hennes trassliga lillebror och alkoholiserade pappa. Mamman har gett upp och lämnat dem i sticket. Platsen är det gudsförgätna Stockport, en förort till Manchester, där författaren Simon Stephens också är uppvuxen.
   Ralph Carlsson gör Racheals lillebror och det var länge sedan jag såg honom så bra. I första scenen en trulig, storögd åttaåring, i slutscenen vuxen, men med kvarvarande spår av barnets rastlösa energi. Pär Luttropp gör Racheals första kärlek. Även han en karaktär som inte passar in i mallen, men som till skillnad från Racheal hittar en plats som blir hans egen. Luttropp fångar hans utveckling från osäker avvikare till harmonisk familjefar med en återhållen säkerhet som överrumplar mig totalt. Men det här är framförallt Mia Höglund-Melins föreställning. Hon är dess självklara fokus, från lillgammal 10-åring med gummiansikte via nonchalant tonåring till ung kvinna som börjat formulera sin egen vilja. Hennes gestaltning av Racheals pendlande mellan utveckling och stagnation är fullständigt övertygande teater.