Teater Giljotins scenograf Youilian Tabakov tecknar miljön där P O Enquists I lodjurets timma utspelar sig genom att spänna tunna vajrar så att de visar skelettet av ett hus. På scenen är det vitt, kalt, kliniskt med ett fosforescerande fokus där kammardramats tre aktörer: den luttrade prästen, den desillusionerade forskaren och den unge mördaren, stängs in av en insnävande kvadratisk ljuskägla. Obekvämt, utlämnande och fruktansvärt effektivt. I lodjurets timma, som uruppfördes redan 1988, är ingen trivselhörna utan en i raden av de ut- och invrängningar av frågan ”vad är en människa?” som P O Enquist gång på gång formulerar i sina verk. Frågor där det lilla och det stora i livet träs i och över varandra medan gudsupplevelse, vantro och vetenskap går envig.
På en klinik vårdas en ung, psykiskt sjuk och starkt självmordsbenägen man som först slagit ihjäl det äkta par som köpt hans döde morfars hus, och därefter bränt ner stället. Inom psykiatrin blir han sedan föremål för ett försök som bland annat undersöker effekterna av att en grupp patienter får lov att ha husdjur i sina celler. Med sin röda katt Valle talar sedan mannen men när en annan intagen, Eriksson, slungar ut katten från hög höjd blir han angripen och huggen med en sax i magen. Hela den vetenskapliga undersökningen havererar och som Julia Marko Nords allt mer svettigt frustrerade forskare uttrycker saken, ”forskningsteamet orkar inte med så starka känslor”. Nej det är just det. Gång på gång under spelet uppstår plågsamma kollisioner där det är uppenbart vilken avgrund som öppnas mellan vad vi kallar ”undersökningsresultat” och den alternativa verklighet en psykisk människa vistas i. Peter Viitanens skört aggressive och förtvivlat ensamme mördare/patient, befinner sig ofta i den 25:e av dygnets timmar. En timme som inte existerar men ändå beskriver det svävande tillstånd som är lodjurets timma.
Kia Berglunds uppsättning lägger upp de närmast omöjliga frågorna framför oss som stod vi inför en obduktion. Den psykiskt sjuke upplagd på ett bord i rostfritt stål och hans villrådiga undersökare intill som petar och petar utan att verkligen förstå. Mitt emellan allt och alla rör sig den inkallade prästen. Catharina Larsson spelar fram hennes ökande gudstvivel med en värdighet som samtidigt sveper de två andra i medmänsklighet. Av de tre framstår forskaren som den vilken begriper minst av vad som skett och sker inom det mänskliga psyket. För hur mäta och kvantifiera frågor om huruvida det kan vara möjligt att guds röst kan avlyssnas från de telefontrådar som spände från gaveln på morfars hus och i kylan blev en ”himlaharpa”? Eller dem om att meningen med livet var att få vistas hos morfar och höra kärleken tala genom en röd katt. Den mening och det sammanhang som, när de tas ifrån en, måste leda till en katastrof. Vad som utspelar sig hos Teater Giljotin går inte att begripa men att uppfyllas av. Det är långt ifrån enkelt, dialogen går ibland på tomgång, men så, ur en ytligt sett banal ordväxling, lösgör sig gång på gång nya frågeställningar. Det är som att för en stund faktiskt få tillgång till just den där extra timmen och där, liksom hos Giljotin, är det vackert men gåtfullt smärtsamt.
Loading ...
