David Leslie har ett halvmåneformat blåmärke vid kindbenet strax under vänster öga. Näsan är svullen.
– Gör det ont? frågar jag medlidsamt.
– Äh, det är okey, säger han och gnider blåmärket. Jag tycker det är skönt att känna att man har ett kindben, det tänker man inte på annars… bara när man får en smäll fattar man att det finns där.
David Leslie har för andra året i rad satt upp sin boxningsopera i New York. Boxningsopera är precis vad det låter – boxning och opera i ett och samma paket. Ett sätt att göra sport till konst eller konst till sport, hur man nu vill se det. David Leslie har tränat i flera månader inför den första sammandrabbningen och han ser välpumpad ut, bulliga triceps och kaxiga bröstmuskler som skjuter fram under tanktoppen.
En konstnär som beter sig som en boxare
– Jag är inte boxare, jag är en konstnär som beter mig som en boxare, säger han och lossar på skosnörena i boxarkängorna. Jag ser ut som en boxare under föreställningen, men i själva verket låtsas jag bara.
Smygpremiären av boxningsoperan äger rum i ett galleri på Broadway, två veckor före den egentliga premiären. Den här kvällen har arrangörerna struntat i operamusiken, istället spelar en deejay plattor från sitt bås i en hög byggnadsställning och en veejay mixar bilder som visas på ena väggen.
Mitt i utställningssalen tornar boxningsringen upp sig och runt omkring står läktare på hjul. Musiken, ljuset och bilderna ger hela scenen en småmagisk karaktär. Också det paradoxala i att hitta en boxningsring i ett konstgalleri, höjer stämningen.
Förväntan ligger i luften, redan en timma innan starten har galleribesökarna klättrat upp på läktarna för att få en bra plats. Dom läppjar sponsrad öl eller klunkar en lika sponsrad Fresh Samantha, en fruktjos som är omåttligt poppis i New York. Folket som är här är ingen vanlig boxningspublik, det är personer som jobbar med konst, gillar konst och gärna går på teater och konserter, men knappast brukar lägga ut pengar på en boxningsmatch.
Publikens känslor viktiga
– Publiken måste slåss mot sina egna känslor, säger Leslie. Dom är inte vana vid att se en kille puckla på en annan. Känner dom sig äcklade eller blir dom upphetsade? Känner dom sig skyldiga om dom gillar spänningen? För en konstpublik ska väl tycka att våld är banalt, eller hur?
För David Leslie är det viktigt att känslorna flödar över och att publiken inte bara ifrågasätter det som händer på scen, utan också sig själva. Som konstnär vill han skapa upplevelser och det är inte första gången han ger sig in i udda projekt.
Av tidningarna har han kallats ”the impact addict”. En gång sköt han ut sig själv i en raket, mitt på Broome street i Soho, över 2000 personer hade kommit dit för att se på. Tanken var att raketen skulle flyga över ett hav av vattenmeloner och raket – David skulle landa, lugnt och tryggt, på den andra sidan. Istället slog raketen ner i högen med meloner och började brinna. Det gjorde David också. Men han lyckades i alla fall med sitt uppsåt att ge sin publik en rungande upplevelse. En annan gång hoppade han från ett högt hustak inför publik.
– Min kropp är konst och jag ville visa hur ett självmord kan se ut, förklarar han.
Tusen dollar i potten
Gong-gongen ljuder och det är klart för första ronden. David Leslie i ena ringhörnan, hans kontrahent, en spenslig man i rött bälte och bruna jeans, i den andra.
Nedanför står en hel rad andra amatörboxare på kö, hela den församlade skaran ser tragiskt otränad ut, men David Leslie har lovat att inte slå tillbaka. Det här är en chans för alla som vill utöva kroppsligt våld, utan att riskera att själv bli påpucklad.
Leslie och den spenslige i rött bälte möts i mitten och dunkar boxningshandskarna mot varandra i en vänskaplig gest. Två sekunder senare flyger det röda bältet på sin motståndare och slår och slår. Hans ögon är vitt uppspärrade och Leslie duckar och viker åt sidan för att skydda sig mot en kaskad av okoordinerade dunkar.
Publiken verkar redan uppvärmd, applåderar och jublar när det röda bältet får in en och annan träff. Leslie står pall för nästa och nästa och nästa motståndare. I potten ligger tusen dollar, den som golvar Leslie vinner pengarna och äran.
Utmanande kvinna
Nästa motståndare är helt naken, en kvinna som kallar sig Five-eyes och som artist uppträder hon alltid naken. Hennes bröst guppar ilsket upp och ner när hon gör ett par snabba uppvärmningshopp och snörar på sig en av boxningshandskarna. I den andra handen håller hon en cigarett och hon bryr sig inte om att kasta den ifrån sig när gong-gongen ljuder. Istället cirklar hon runt Leslie, naglar fast honom med blicken, drar ett bloss på cigaretten och gör ett par snabba piruetter innan hon stegar tillbaka till sin ringhörna. Hon får kraftiga applåder och ivriga tillrop för sitt sätt att slåss.
– Hon är fenomenal, skrattar en kille i publiken. Hon kommer att knocka honom med sina tuttar.
Jag frågar honom om han ser det här som bra scenkonst.
– Självklart, säger han. Boxningsoperan speglar våldet i samhället. Konst ska vara en reflektion av samhället och det här är våld i en humoristisk förpackning.
Obesegrad
Musiken fortsätter att ösa ut över publiken, videobilderna på väggen hackar och strobbar, publiken tjoar och applåderar och David Leslie fortsätter att få stryk.
När gong-gongen slår för sista gången sträcker han upp armarna i en vinnargest. Ingen lyckades knocka honom den här gången. Konstnären, som bara låtsas vara boxare, låtsades bra hela vägen ut.
Loading ...
