Regissör Erik Ståhlberg skriver i programmet att han tycker sig ha sett herr Strindberg själv stryka omkring på Kvilletorget häromdagen… Och visst passar det sig ypperligt att spela Strindberg på Aftonstjärnan, en scen med en alldeles unik atmosfär. Nåväl, Ståhlberg målar friskt, kanske väl texttroget emellanåt. Texten är stark och livskraftig, det råder inget tvivel om det. Därmed tål den också mycket väl att tänjas på betydligt mer än vad som görs i denna tolkning. Inte desto mindre fångas jag av dramat, mer beroende av dess tematik och härliga strindbergska komplexitet än av något annat.
Makarna Edgar och Alice gestaltas av Dag Malmberg och Sara Wikström, bägge trovärdiga i sina tolkningar av dessa urholkade, kärlekslösa karaktärer. Malmberg klarar utmärkt att ge form åt en man så innerligt trött på livet att han på ren impuls stöter bort allt mänskligt som kommer i hans väg. Sara Wikströms Alice är förtvivlat bitter över allt som gått förlorat och ser döden som enda befrielse från äktenskapets fångenskap. Dessa två är varandras plitar, lika mycket förgörare som befriare. Ingenting kan egentligen komma emellan deras heliga men alldeles oheliga allians. Kusin Kurt, något tafatt gestaltad av Lasse Brandeby, blir deras livboj, vilken de slutligen motvilligt tvingas att släppa taget om. Brandebys Kurt är en tillbakadragen och välvillig man, som dock vägrar att helt och hållet förgiftas av makarnas idoga djävulsspel. Att Brandeby inte är någon stor karaktärsskådespelare må vara förlåtet, däremot besitter han en komisk tajming som är skön att skåda. I slutändan tappar han text alltför många gånger för att det skall kunna passera obemärkt förbi.
Uppfriskande med Strindberg på Aftonstjärnan, men jag hade önskat betydligt mer av såväl tolkning som skådespeleri.
Loading ...
