Mindre än en timme efter att Försvarsmakten på fredagskvällen gick ut med ett pressmeddelande om misstänkt ”främmande undervattensverksamhet” i Stockholms skärgård, spelades Tribunalens Om kriget kommer för första gången. Det är svårt att tänka sig en teaterpremiär med bättre timing – även om denna fiktion bottnar i konspirationens tanke. Här tycker nämligen den svenska försvarsministern att det går alldeles för långsamt med Sveriges Natomedlemskap. Därför lejer hon ett fartyg – bokstavligen riggar – i syfte att spränga det ute på Östersjön, bara för att skylla illdådet på Ryssland.
Pjäsen lanseras som ännu en beredskapsfars av Jan Käll (efter succén med Soldaten Svejk för fem år sedan) – och ”en musikal som går på djupet”. Djupet är nog mest menat som ordvits. Beredskapsfars är däremot väl funnet. Här återkommer hela den fartygsinspirerade samhällsterminologin: från skeppsbrott och myteri till Titanics socioekonomiska offerfilosofi. Beredskap gäller på alla fronter. Pjäsens strävan efter transparens och publikkontakt vet inga gränser – till och med logerna är öppna till allmän beskådan i scenkanterna, varifrån en tiohövdad ensemble genomför det ena ombytet efter det andra, runt Sören Brunes uppfinningsrika båtbygge.
Det är socialdemokraterna som inför valkampanjen bestämmer sig för en kickoff på en finlandsfärja. Änklingen med tre småbarn som blir del av Fas-3-gemenskapen när han sänds ut för att halvårsvis plocka bultar på ett sjunkande skepp. Och alltså försvarsministern (Karin) som försöker vinna gehör hos världens självgodaste utrikesminister (Carl). På detta utsatta fartyg begås det ena justitiemordet efter det andra, med ett antal kända namn vid en provisorisk domstol: Krister, Göran och den försupne polischefen Pentti. Värsta driften träffar ändå före detta jämställdhetsombudsmannen Classe i goda vänners dryckeslag, vindflöjeln som söker nya vinster på okänt vatten, men som ordentligt påstruken i Leonard Terfelts gestalt inte ens kan stå upp för sin åtalade. Här är det som om Leif GW Persson med lös hand illustrerat Quick-affärens hänsynslösa, självrättfärdigande narrativ – så länge jag själv är juridiskt oklanderlig.
Problemet är att Om kriget kommer inte är tillräckligt rolig eller tillräckligt smart. För att slå in så många öppna dörrar hade krävts mer raffinemang. Nu blir det mest text- och musiksatta pamfletter, levererade som av vilket tidningsläsande humorgäng som helst. Kanske smittar plattheten i det politiska landskapet, inte minst den gråa partipolitiska mittfållan, av sig.
Visst finns goda skådespelarinsatser (till exempel Sara Turpin och scenskoleeleven Jon Henriksen) och ett par roliga inslag, till exempel den koketta krönikören som trött på källkritik hellre samlar lite information för att underbygga sina förutfattade meningar. Men det blir tyvärr aldrig någon riktig styrfart på skutan, och inte mycket till djup. Fartygsthrillern blir för spretig, de uddlösa musikalnumren för många, driften alltför förutsägbar. En pjäs ska förstås inte bedömas utifrån teaterns rykte – och så görs inte heller här. Men trots all färdighet av och på scen håller pjäsen inte en nivå värdig Tribunalens anseende, vare sig vad gäller konstnärlig finess eller politisk radikalitet.
Loading ...
