Debatten om de apatiska flyktingbarnen kulminerade när Gellert Tamas bok De apatiska kom ut för två år sedan. Hans 600 sidor digra genomgång av vad som hände med de sjuka barnen och hur jakten på syndabockar gick i de mest märkliga turer, blev en viktig väckarklocka. En stark och uppfordrande signal om att betänka vilket samhälle vi vill leva i.
Det är också där, i frågorna och reaktionerna runt barnen, som Jonas Hassen Khemiris pjäs Apatiska för nybörjare – inspirerad av boken – uppehåller sig.
På Folkteatern i Göteborg finns inte ett enda apatiskt barn på scen. Tack och lov. Det finns andra unga, skolkamrater, men främst massor av vuxna: utredare, psykologer, asylsökande, tolkar, journalister, grannar, demonstranter och politiker.
Sammanlagt över 30 roller som fyra skådespelare utan att tappa andan delar på. Ytterligare två roller är genomgående: utredaren och hans personifierade samvete.
Med alla dessa sätter regissören Nina Wester igång en snurr som tar oss både till komiska höjder och ner i svarta, tragiska dalar.
Det är en lagseger, rapp och bitsk. När det är som bäst känner jag nästan en fläkt av de gamla Folkteaterkvastar som förr sopade rent med bristande samhällsförhållanden. Även om greppen är annorlunda.
Lisa Hjerténs hemmamiljö, hämtad ur det stora möbelvaruhusets sortiment, är avskalad intill väntrummets gräns. Så får inte heller Jonas Sjöqvists utredare någon mysro. Hans inre röst, Cecilia Milocco, är obönhörligt närvarande och pådrivande.
Hon nöjer sig inte med magra fakta och spekulationer i hans utredning, hon kräver mänsklig lyhördhet också. Pockande manar hon fram minnen och rummet befolkas.
Khemiris pjäs erbjuder olika infallsvinklar. För och emot, empati och ifrågasättande. Berättandet är dynamiskt, snabbt bollade repliker som raskt för handlingen framåt kan omärkligt övergå i fördjupningar av enskilda öden, som när Lars Magnus Larssons asylsökande flykting vittnar om sin fängelsetid. Det svider.
Ibland bär det iväg åt andra håll, spelstilen drar mot det groteskt grälla. Shebly Niavaranis lycksökarflykting klarar den balansen, men skulle kunna bli ett nidporträtt om inte tokhumorn genomsyrades av värme. Hans statsministerimitation är en fullpoängare i politikerscenen.
Uppsättningen skickar en skur av pilar, ingen lär undgå att bli träffad. Åtminstone av insikten om vikten att förhålla sig kritisk till rykten och manipulationer. Apatiska för nybörjare är viktig, brännande teater.
Loading ...
