Kärran är välförsedd med Kalles kaviar, knäckebröd och Absolut. Ingen tvekan om att det är svenska armén som Mor Courage betjänar när Teater Foratt sätter upp Bertolt Brechts antikrigspjäs.
Dessutom är Courage (en stillsam Julia Högberg) klädd i blågul folkdräkt, med prästkrageapplikationer. Skånes landskapsblomma. Föreställningen är trogen mästaren.
Skådespelarna byter om i scenfonden, sånginslagen är markerade avbrott och det är mycket komik: roliga miner och vitsar. Schweizerosten (en inspirerad Isak Hjelmskog) har moppehjälm och lätt förståndshinder. Den gamle översten kör rullator iförd tigermönstrade tangakalsingar. Precis som Brecht ville ha det.
Men jag undrar vad han hade sagt om att trosshoran Yvette (en utspelande Rayam Al-Jazairi) dansar explosiv orientalisk dans, till Nadin Al Khalidis utsökt enkla men mycket raffinerade musikarrangemang. Han borde ha gillat det också.
Niclas Sandström har gjort en ambitiös uppsättning om krigsprofitören som är så om sig och kring sig och så mån om sina barn att allt rinner henne mellan fingrarna. Tyvärr gör ambitionen att det blir anspänt.
Skådespelarna är för mycket på, replikföringen blir för skyndsam. Vilket i sin tur leder till att det didaktiska brechtianska muttrandet om krig och profit blir stelt och odynamiskt.
Bäst är den stumma Kattrins (en lysande Ester Claesson) motstånd och uppror. Eilif (Anders Svensson) är en rocker med bandana, och vapnen är förstås moderna automatkarbiner. Men annars görs inga uttryckliga försök att placera pjäsen i tid och rum. Vilket gör att den varken utspelar sig i Westfalen på 1600-talet eller Afghanistan på 2000-talet, kanske både en för- och en nackdel.
Kriget är fattigmans eviga förbannelse, oberoende av plats. Och sergeantens (Matthias Thorbjörnsson med Peter Wahlbeck-dialekt) prolog, om krigets angelägenhet för att hålla en konsumtionsförslöad befolkning på tårna, känns kusligt förebådande.
Loading ...
