Brel på Helsingborgs stadsteater

Det är gatflickan, den misslyckade dansbandssångaren, den unge mannen på jakt efter den perfekta kärleken och hustrun som vill lämna sitt kärlekslösa äktenskap, som blir det sammanhållande kittet och den röda tråden genom 20-talet olika Brelsångerna som framförs ömsom på scenen och ömsom mitt i publiken. Alla skådespelarna sjunger bra och förvaltar sina roller väl. Men, och det måste sägas, det händer något extra när Maria Kulle äntrar scenen första gången. Hon har en perfekt diktion som gör att inte en stavelse undgår en. Hon har en full kroppskontroll och hennes rörelser är så exakta och väl avvägda till den text hon framför att man bara häpnar. Och som hon sjunger sen, så uttrycksfullt och vackert.
   Skådespelaren och tillika regissören för kvällens hyllning till Brel är Dan Kandell. Han är också den som satt samman sångerna till en helaftonsföreställning, eller revy som han själv vill kalla det. Brels sånger handlar om det stora och det lilla i livet. Om den svåra kärleken och om döden. Utan att moralisera pekar han på viktiga frågeställningar som vi alla behöver ta itu med. Vad gör vi med vår tid här på jorden?
   Texterna framförs på svenska och är översatta av Thomas Kinding. De framförs ibland rakt upp och ner och ibland med en rejäl blinkning åt dramatiken som till exempel när Alexander Stocks framför ”Madeleine” så lånar han skepnaden av Officeren i Ett drömspel av August Strindberg. Louise Rymes framförande av ”Amsterdam” i skepnaden av den utmanande gatflickan går rakt in i hjärtat. Och Dan Kandells ”Öl” är riktigt rolig. Föreställningen inleds med ”Marathon” och avslutas med ”Ensam”. Efter två timmar är det slut, Ljusen på borden har slocknat och soppan är uppäten. Livet fortsätter ett tag till.