Begreppet postdramatisk teater har fått ett nytt ansikte. Lite snett och vint i dragen, tecknat med svart tuschpenna, gärna direkt på väggen.
Väggarna på Unga Dramatens scen på Elverket i Stockholm täcks i alla fall under kvällens gång av ansikten, kroppar, djur, en del även gjorda i tejp eller klippta ur reklamblad, samt en hel del text med stora bokstäver.
Vi befinner oss på ett slags kontor, kanske ett postkontor men troligare ett hjärnkontor. Daniel Åkerström-Steen har byggt upp en smygande känsla i rumslig form av att det inte är någon större skillnad på ordning och kaos, i scenografin finns både källarsmak och vindslukt – är vi hemma hos det undermedvetna eller hos överjaget?
Allt man kan tänkas behöva för ett pyssligt spel om samhället och dess funktioner (i synnerhet postgången) ryms här: pennor, tejp, sax, papper, frimärken, stämplar, kartonger, väskor, vättar, katter, mataffärer, städer och infrastruktur …
Kanske har du läst någon av Eric Ericsons böcker Brev till samhället eller Brev till utlandet – brev till företag och organisationer med erbjudanden och klagomål framförda i en sorts torrhumoristisk ton mittemellan naiv uppriktighet och rättshaverism. I så fall känner du igen dig.
Ännu mer så om du har läst Brev till Clara och Tyra, som denna föreställning bygger på, i regissören Ellen Lamms bearbetning.
Har du sett en performance av förslagsvis Gunilla Heilborn känner du nog också igen dig: understatementhumor med snäll ironi som ifrågasätter vardagsritualer och strukturer utan att knappt ifrågasätta dem. Det är en komplimang att bli jämförd med Heilborn men det finns också en fundering kopplat till jämförelsen.
För hur roligt jag än har och hur underbara de tre medborgarna på detta hjärnkontor än är (Thérèse Brunnander, Filip Alexanderson, Sanna Sundqvist) blir jag inte helt övertygad om poängen med att framföra dessa texter sceniskt, i stället för ett verk ursprungligen skapat för scenen.
Uppsättningen får det inte att hända något mer, djupare eller annat med mig än vad en läsning gör. Snarare går en viss humor förlorad när den gestaltas med förvånade ögonbryn och gestikulerade utropstecken, där texten bara är torrt självklar. Men skådespeleriet är gulligt underfundigt och publikskratten trillar in som brev på posten.
Loading ...
