La Cage aux Folles är en smart, rolig och relevant berättelse, som får extra fart av ett par oemotståndliga sångnummer. På motsvarande sätt sjunker tempot, när mer anonyma melodier avverkas. På Göteborgsoperan händer detta i första akten. Efter en sprakande rivstart värdig Lido i Paris, där kaxig dialog varvas med råsnygg koreografi, tar det sin lilla tid att introducera biroller och knäckfråga.
Lite blekare låtar bidrar till en tomgångskänsla, men mest handlar det nog om att publiken sitter och längtar efter att få se sin diva brisera. För Mikael Samuelson som Zaza/Albin är magisk. Han bär sina stilettklackar och galaklänningar med kärlek, utan manér. Hans skådespeleri är perfekt nedtonat, och accentueras av en hudlös, småningom ursinnig Jag är den jag är. Applåderna börjar redan innan han sjungit klart, och de vill inte sluta förrän pausridån gått ner.
Andra akten tar vid i ett lyckorus, och levererar. Dels tack vare klassikern Vår bästa tid är nu men främst genom den tajta ensemblens gedigna hantverk. ”Les Cagelles” skiner av dansglädje i sina maffiga kreationer av Maria Gyllenhoff. De spikar nummer på nummer av väldesignad koreografi, signerad Roine Söderlundh. Från aggressiv akro-cancan till skojiga promenadnummer med golvmoppsvovvar i band.
Mikael Samuelson kompletteras av Hans Josefsson i högform i rollen som George. Tillsammans ger de det strävsamma, passionerade showbizparet många bottnar, och lockar till skratt så väl som värk i halsen. Att huvudrollerna görs av två giganter på den svenska musikalscenen sätter press på birollsinnehavarna, som sammanfattningsvis är för bleka. Undantaget är Alex Falk i den tacksamma rollen som tjusigt hembiträde med drag queen-drömmar. Han vitaliserar varje scen, med sina obetalbara klädbyten, vassa oneliners och smarta intrigerande.
* Läs också Nummers recension av La Cage aux Folles på Oscarsteatern i Stockholm här.
Loading ...
