Någonstans på vägen från att vara barnstjärna i Disneyklubben till att bli skandalomsusad popstjärna tappade den världsberömda idolen bort sig själv. Och det är där dramatikern Jörgen Dahlqvists Britney is dead. Hail Britney! tar avstamp.
Pjäsen utgör den andra delen av den pågående språkundersökningen Teatr Weimar arbetar med, senast med pjäsen Elektra revisted som hade premiär i höstas. I Britney is dead. Hail Britney! undersöker Dahlqvist mytologiseringen av den skandalomsusade popstjärnan och därmed också begreppet identitet. Britney Spears har genom massmediernas påtryckningar och sin egen mytologisering blivit en dålig kopia av sig själv.
Under dånande rockmusik gör Britney (Linda Ritzén) entré, klädd i cowboyhatt och minishorts. Envist försöker hon överrösta gitarrackorden, fragment av ord och halva meningar når mitt öra. Det brutala uppvaknandet får mig att studsa till, strax innan har publiken länge suttit i mörker och lyssnat på klämkäck musik.
Det uppbrutna språket och de upprepande meningarna känns igen från Dahlqvists tidigare pjäser och fungerar som en träffande beskrivning av en människa som inte längre existerar i den skepnad som hon en gång var.
Linda Ritzén gör ett drabbande porträtt och skapar trots scenografins frånvaro av attribut, (rummet består av två stolar och en matta) rum på rum. Trots textens vindlande irrgångar lyckas hon hålla både närvaro och tempo uppe. Imponerande.
Jag känner dock aldrig att jag kommer Britney nära under föreställningens gång, jag får aldrig riktigt lära känna henne. Om det är ett medvetet val från Dahlqvists sida, som också står för insceneringen, är svårt att svara på. Men det uppstår en sorts distans som om styckets Britney vill skydda sig mot publikens granskande kritiska blickar.
Men i slutet händer det något, språket bryts upp än mer än tidigare, nya ord bildas, Britney klär på sig lager efter lager av kläder och dansar en vildsint dans långt utanför de koreografiskt inövande, sexuellt utmanande poser hon annars dansar och jag ser en människa bli hel.