Pjäsen heter Stockholm men utspelar sig i London. De två heter Kali och Todd, men kunde heta Adam och Eva, eller varför inte David och Victoria? De leker en passionerad och destruktiv kärlekslek där de snärtigt provar namn, språk, samlagsställningar i brist på tilltro och förtröstan.
Playhouse Teater, den lilla teatern vid Östermalmstorg, har genomgående dramatik från London och New York på repertoaren. Nu ger de relationsdramat Stockholm, den brittiska dramatikern Bryony Laverys kompakta enaktare om paret som planerar att fira mannens födelsedag med romantisk middag i Londonlägenheten. Champagnen på kylning, fisk på menyn och en drömweekend till Stockholm bokad. Hon, mer än han, vill ha symbios och stänga yttervärlden ute. Telefonsvararen får ta emot familjens födelsedagssånger, hans ärende till närbutiken hindrar hon, mobilen letar hon systematiskt igenom i jakt på något att hugga honom i bröstet för.
Det brittiska lyser igenom när Malin Sternbrink och Anton Häggblom brottas med ord och fysik i Cian Bornebuschs dunkelt inredda scenrum. Det är visserligen i Joakim Siegårds svenska översättning detta par, med vurm för skandinavisk minimalism, talar sin ”ikeiska” och slänger sig med titlar på Bergmanfilmer, men i inget annat avseende än språket har ensemblen tagit hänsyn till att dramat nu spelas i hjärtat av just Stockholm. Ett faktum som givetvis inte borde ha någon betydelse, men kanske är det bristen på verklig utveckling hos rollgestalterna som gör att jag inte dras in i passionsdramat, utan finner det smått komiskt med låtsasleken att vi är i London på väg till Stockholm…trots att vi redan är där…
Malin Sternbrink gör Kali bitsk och eggande. Hon provocerar Anton Häggbloms mer tillbakahållne Todd i ord och handling; deras svängom på köksgolvet övergår snart i slagsmål och thrillerartad dödsdans. Det är hon som rids av störst demoner och vägrar hålla sig till de uppsatta spelreglerna, att inte låta förhållandet präglas av retro-svartsjuka och misstänksamhet. Han spelar med, låter henne hållas, attraheras kanske av hennes destruktiva begär.
Titeln Stockholm anspelar förstås på begreppet Stockholmssyndromet, som sedan gisslandramat vid Norrmalmstorg 1978 beskriver känslomässiga band mellan offer och förövare. Och visst är det hotfullt att se parets lömska omfamningar till Daniel Douhans hotfulla ljudlandskap och Kevin Wyn-Jones iskalla ljusdesign. Stockholm är i många delar en välgjord rysare. Trots det håller den mig på avstånd.
Loading ...
