En hetsigt upprepande Tarantinodialog – fast mardrömskt nerdragen till halva hastigheten, kanske ännu långsammare. Stramt absurda ordväxlingar med rejäla Pinterpauser. Svarta kostymer, våld under ytan och magstarkt ohöljt kvinnohat. Ja ni hör ju, det är en helt vanlig manspjäs.
Göran Ragnerstams trött hotfulla Wally svettas över pokerfejset, Shebly Niavaranis underhuggare Patsy är spattig som Christopher Moltisanti i Sopranos. Jacob Erickssons Len är inställsamt lugn (före stormen), och har syskontycke med Peter Anderssons Lenny i Harold Pinters Hemkomsten på samma teater förra året. Varifrån även scenrummet och den dräggiga hustomten Draycott (Niklas Falk) verkar ha lånat sin slitet dova färg. I det gistna huset på den vinterkalla Darthmoorheden synliggörs hur hårfin gränsen är mellan att vara bottenskrap och att vara ”från samhället”.
Butterworth har lärt sig tvetydighetens konst av sina mästare. Och här finns en upprepningens poesi som hypnotiserar: lagom till slutet av första akten har jag vaggats in i en meditation över språket väsen och översättningens konst (Anders Duus räds inte anglicismerna).
Men andra akten saknar fäste och tyngd – spänningen släpper. När Lue (Malin Crépin) slutligen har räddats från att fastna i samma öde som sin olyckssyster Ruth i Hemkomsten, känns det hela ytligt och tomt. Jag får det inte till mycket mer än en skicklig lek med klichéer, en nördnoggrann samling referenser i en snyggt förtätad stämning som jag sett förut. En lättsammare Pinter med happy end.
Loading ...
