Bröd och skådespel till lunch

krönika. Nummers Liv Landell Major har spanat in den svenska lunchteatern, funnit mellanmjölksdoft och barnvagnar och efterlyser mer komplexa föreställningar, lyxigare meny och ett glas vin.

Lunchteater. Begreppet doftar allt lite mellanmjölk. Det får inte vara för långt, inte för svårt och inte för kul. Man vill slippa sätta soppan i halsen bredvid nya kollegan och få känna lite mysigt samförstånd. Inte bli deprimerad inför det tråkiga avdelningsmötet klockan ett.

Jo, soppkonceptet har sina begränsningar, men är utan tvekan uppskattat, och här för att stanna.
Fler och fler kör pjäs med tilltugg mitt på dan. I Uppsala har Bitterfittan blivit lunch- och barnvagnsföreställning för föräldralediga som vill veta vad det där som kallas kärlek egentligen är. Könsmakt är inget muntert tema, men märk väl – lunchvänligt förpackat. I Stockholm har vi Stockholms stadsteaters klassiska Klara soppteater, och snart återupptar Berns en anrik tradition med musikalisk brunch på söndagar. Operadivan Kjerstin Dellert är värdinna minsann!

Här i Göteborg har Stadsteatern tagit ett uppehåll, medan Pustervik är inne på sin andra säsong med Händelser vid lunch. Ett lyckat projekt som inspirerat en lärare i publiken. Hon har dragit igång teaterturnén La Bamba i västsvenska skolmatsalar.

Jag ska erkänna att jag hade velat ha fler lunchteaterupplevelser på mitt samvete, men jag vågar ändå påstå att jag blev vittne till ett litet trendbrott häromdagen. Det var på Pustervik, där det vankades ängsligt kryddad sparrissoppa till Jacob Hirdwalls monolog Det osynliga med skådespelaren Jonas Kruse.
Till att börja med hade Pustervik gjort ett undantag tidsmässigt och utökat lunchen med en kvart. Och innehållsmässigt är Det osynliga allt annat än lagom. Kruse vräker ur sig en komprimerad flod av obändiga, ursinniga tankar på temat dagens medier. Hade jag träffat honom på en fest hade jag orkat lyssna i max en kvart. Inte för att budskapet är särskilt svårtillgängligt, utan för att hans figur är arketypen för den arge, men inte längre unge, mannen som älskar att blottlägga konspirationer, och vägrar andas eftersom någon annan kan ta ordet då. Jag blir alldeles matt när han med ansträngda stämband börjar likna kommersialiseringen av medierna med flöden i rör, som ägs av elaka moguler. Det spelar helt enkelt ingen roll hur smart han är.

Nu visar det sig ganska snart att intensiteten är avsiktlig. Kruse hejdar sig då och då, ber charmigt om ursäkt för sin framfart, skickar runt en skål med godis, och spelar lite musik. Dessa självironiska vändningar är roliga, och lyfter fram texten och budskapet. Därmed inte sagt att den där typiska mellanmjölksdoften infinner sig. Det osynliga är en icketypisk lunchföreställning.

Missförstå mig rätt – jag vill ha kvar den gamla, ljumma soppan och de korta feel good-föreställningarna. Men jag vill också ha större, komplexa uppsättningar med lyxiga luncher och vin på menyn! Ett hett tips till institutioner med stora resurser är att satsa på representationsluncher med kultur till. Publiken kommer att strömma till – bröd och skådespel är en äkta klassiker.