Fördjupning [2006-02-08]

Broder Daniel biktar sig för nummer

INTERVJU. Det måste vara intensiteten. Den där nästan maniska intensiteten som, varje gång han står på scen, får publiken att luta sig framåt och frukta att snart, snart kommer Daniel Larsson att sprängas av sin begåvning.    Nummer ville veta mer om denna explosiva talang, under våren aktuell som munk i Rosens namn på Göteborgs stadsteater. Så Johan Hilton har träffat honom.

Återstår ännu att se om Adso, som slits mellan profanitet och tro, blir ytterligare ett av de där helgjutna porträtten när Daniel Larsson drar på sig munkkåpan i Jasenko Selimovics version av Umberto Ecos klassiker med premiär 17 februari. För någon duvunge är han inte.
   I undertecknads favvoserie Spung (SVT2 2002), spelade han strulige Kim, på gränsen till sammanbrott och alkoholism. I kackiga rysaren Strandvaskaren gjorde han en överklassbrat som fick smaka kallt stål av mördaren. Och i tv-serien Coachen (SVT 2005), där han äntligen fick visa prov på sin bredd, var han fullkomligt extraordinär som fotbollskillen Rickard, vars flirt med den undre världen fick oanade konsekvenser för hans styvfar.
   – Att jobba med Coachen var kul. Men jobbigt, säger Daniel Larsson. Det var en otroligt mörk serie och det kände jag av som skådespelare. Jag blev helt störd av det. Med teater kan man stänga av på ett annat sätt. Med film är det leva rollen som gäller, det går inte att luta sig mot någon teknik eller så. När jag jobbar väljer jag bort middagar med vänner, att festa och så.

Mån om integriteten
Daniel Larsson pratar så där. I undertexter. Antyder att det finns mer att berätta, men vill inte gå in närmre på det. Han månar om sin integritet, faktum är att han inte ger intervjuer särskilt ofta. Han får emellanåt anbud från ungdomstidningar som vill ha honom som cover boy, men tackar konsekvent nej.
   – Jag har inte det behovet av att synas. Jag går aldrig på mingelfester i Stockholm, till exempel. Skulle aldrig knulla runt i kändisvärlden. Det är inte för att bli känd som jag håller på med teater. Det är därför jag värjer mig mot att många journalister kallade min roll i Coachen för mitt stora genombrott. Det är liksom inte ett genombrott jag är ute efter.

“Det är inte för att bli känd som jag håller på med teater”
[Daniel Larsson]

Ställer Daniel Larsson upp på intervjuer är det för att prata om arbete, om sitt yrke, om sin konst. Vilket kan vara svårt för brudiga teenie-tidningar att haja. Han har trots allt spelat en och annan tonåring på film. Rätt många, om sanningen ska fram.
   – Du undrar om det beror på att jag får de rollerna för att jag ser ung ut? säger Larsson.
   – Jag vet inte. Jag har i alla fall inte medvetet sökt mig till sådana roller. Men jag har nog ganska lätt för att känna och gestalta utanförskap, och jag tror att regissörerna sett det. Utanförskap är ju något som kännetecknat många av mina unga roller, de tonåringar jag gjort har alla varit rätt emotionellt komplexa. Det har inte bara varit ”den unge mannen på glid”. Det var någon journalist som definierade allt jag gjort som just det, ”den unge mannen på glid”, och jag tycker inte att det stämmer.

Tog Ung Utan Pung-tåget från Rågsved
Adso i Rosens namn må vara något helt annat, i sin fromhet faktiskt ett slags motsats till Daniels tidigare roller. Samtidigt var det rätt nära att Daniel Larsson själv blev just en man på glid. Åtminstone något åt det hållet. Under uppväxten i Stockholmsförorten Rågsved – legendarisk eftersom den fostrade punkbandet Ebba Grön och dess förman Joakim Thåström – var han grymt skoltrött. Själv tror han att det beror på hans rastlöshet, att han sparkar bakut när livet blir konformt.
   – Skolan var inget bra, säger han. Allt skulle bara matas in och det funkar inte på mig. Det var först när jag började arbeta med en skolrevy som jag gick igång ordentligt. Skippade till och med lektioner för att få hålla på. En teaterlärare på skolan som var konstnärlig ledare för frigruppen Ung utan pung såg det och tog mig under sina vingar.

“Där var jag sämst i klassen”
[Daniel Larsson om tiden på Scenstudion]

Direkt efter gymnasiet hoppade Daniel Larsson således på Ung utan pung-tåget. Höll på i flera år. Turnerade runt i hela Sverige. Lärde sig yrket från grunden, om klyschan tillåts. Men kände ändå till slut att han behövde stå på egna ben och sade upp sig från gruppen med dunder och brak.
   – Teatern hade blivit det enda jag gjorde. Jag behövde finna mig själv. Men sen fick jag höra talas om en utbildning som heter Scenstudion, sökte och kom in med en gång. Där var jag sämst i klassen.
   Scenstudion fokuserar på Meisnertekniken, som i korthet fokuserar närvaro, att skådespelaren ska glömma bort sig själv helt och på scenen leva i ögonblicket.
Allt gick åt pipan. Trodde Daniel. Tills en lärare handplockade honom till huvudrollen som Alex i en uppsättning av Anthony Burgess’ A Clockwork Orange. Det var där det började på riktigt. Sedan dess har det i princip gått på räls för Daniel Larsson, via vägen om Linus Tunströms lysande tv-pjäs Syskonsalt och femmans floppsåpa Hotel Seger.
   Killen har jobbat järnet och hela tiden fått nya erbjudanden, är ständigt aktuell. Trots att han varken har någon scenskoleutbildning eller flashigt teaterefternamn eller fått flera års tallektioner. Tack och lov.

“Jag ger inte mycket för sådan där förhöjd teaterkonst när man talar fint och så. Det är lite kejsarens nya kläder för mig”
[Daniel Larsson]

Det gör att det fortfarande finns en skitig punkighet över Daniel Larssons rollporträtt. Han ser lite stolt ut när jag påpekar det.
   – Jag ger inte mycket för sådan där förhöjd teaterkonst när man talar fint och så, säger han. Det är lite kejsarens nya kläder för mig. Och jag tror att den är på väg ut, att det är ett generationsskifte på gång.
   Möjligen. Samtidigt har det där generationsskiftet varit på gång sedan Stanislavskijs dagar, teaterregissören som eftersträvade den totala naturalismen. Därefter Stella Adler-gänget på 1940- och 50-talen. Brando. Malden. Dean. Et cetera. Kan man förlita sig på ett sånt skifte?

Daniel har det
Kanske är det bara så enkelt att somliga bara har det, oavsett teatertradition eller skådespelarteknik? Äktheten som får tiden att ta ett andetag. Människor med förmågan till det totala uppgåendet i något. Jo, så måste det vara. Och den som såg Larsson i Cooking with Elvis på Stadsteatern i Göteborg eller i Hud mot hud på Stockholms stadsteater förra året vet att det i honom finns ett embryo till just något sådant stort.
   Kanske är det därför han inte vill prata så mycket om sin teknik. Det finns inte så mycket att säga. För vad det blir av hans porträtt av Adso i Rosens namn står än så länge skrivet i stjärnorna.
   – Det blir att man går in i det man gör, säger han enkelt. Jag börjar med att läsa, söka en emotionell identifikation. I den mån det nu går. Läser och jobbar mig in i det. Försöker forma karaktären, även om jag aldrig bestämmer något direkt i förväg. Jag tror inte att det går, då blir det bara hantverk. Det mesta kommer när man arbetar. Det är då det händer, jag kan inte förklara det på något annat sätt.
   Han ler, röker, tänker efter.
   – Neej. Jag kan faktiskt inte beskriva det på något annat sätt.

Johan Hilton

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare