Skådespelerskan Bibi Andersson gör det, regissören Agneta Elers-Jarleman gör det, scenografen Katrin Litsfeldt gör det också. Det är många kvinnor inom olika kulturella områden som hyllar August Strindberg.
Att Strindberg år 2001 skulle ha fyllt 152 år föranleder 22 kvinnor från 11 länder att samlas och besjunga honom i boken Ja, må han leva! Och genom denna brokiga hyllningskör löper en gemensam stämma av ren och skär beundran inför Strindberg.
Problemet med boken blir följaktligen ett i princip okritiskt förhållningssätt till Strindberg och hans författarskap. Det är helt enkelt en smula tråkigt att sida upp och sida ned läsa om hur mycket alla beundrar honom; varje ny skribent tycks vilja överträffa den föregående i att tillskriva honom allt mer fantastiska egenskaper.
Bysten mattas
Då och då kan visserligen denna polerade byst mattas på grund av författarinnans vetskap om hur Strindberg såg på och behandlade kvinnor.
Agneta Elers-Jarleman minns sina Strindbergsuppsättningar och drar utifrån hans levnadshistoria paralleller till sin egen barndom i ett hem präglat av patriarkal kulturelitism och kvinnlig överlevnadsförmåga. Hennes text blir en kärleksförklaring till modern, som ensam försörjde de sex barnen på sitt skrivande medan fadern koketterade i kulturella kretsar.
Stina Ekblad finner en nyckel till Laura i Fadren genom att peka på att livsodugligheten, depressionen hos rollen, mycket beroende på den tid hon levde i.
Regissör tar upp kvinnliga skådespelares utsatthet
Susanne Flakes, amerikansk pjäsförfattare och regissör, är inne på ett intressant spår när hon talar om kvinnliga skådespelares utsatthet inför Strindberg, vilket blir extra påtagligt när de ska arbeta med regissörer som åsiktsmässigt ligger i linje med författaren.
Ett perspektiv som tyvärr helt saknas i bokens avslutande samtal mellan de fem skådespelerskorna Stina Ekblad, Marie Göranzon, Anna Björk, Anita Björk och Siif Ruud. De verkar istället tävla sinsemellan i att berömma Strindberg. Här finns ingen gräns för hur bra han är. Det känns lite snopet
att ett samtal mellan så begåvade skådespelerskor inte resulterar i någonting annat än ett meningslöst gytter av smicker.
Många kvinnors beundran
Redaktören Barbara Lide förundras över hur det kan vara möjligt att en mängd kvinnor kan vara så personligt beundrande. Det är en tanke man verkligen hade velat att hon eller någon annan hade utvecklat i ett längre resonemang.
Istället beklagar den japanska skådespelerskan och strindbergstolkaren Yuu Komaki att Strindberg inte hade någon riktigt storhjärtad kvinna vid sin sida – som kunde ha skyddat honom!
Kanske avviker Ann-Margaret Mellberg mest från hyllningskören i sitt val att skriva en skönlitterär, drömsk text där verkligheten då och då får träda in i fiktionen. Hennes sätt att stanna vid det antydda känns smakfullt i denna volym. Det är också roligt att genom Bibi Anderssons bidrag få ta del av Var tog du elden?, en föreställning om de tre fruarna Strindberg.
Ett skeppet Wasa
Efter läsningen av Ja, må han leva! dröjer sig en smak av konflikträdsla kvar, som möjligen beror på att skribenterna inte riktigt har funnit något sätt att förhålla sig till Strindbergs kvinnohat.
Närapå alla bidrag innehåller en medvetenhet om den kamp Stindberg förde mot kvinnors krav på rättigheter, både i dramer och romaner men också i sitt privatliv. Ändå vill ingen ta på sig rollen att kritisera honom, vilket leder till att hyllningarna tillsammans blir som ett skeppet Wasa. Tyvärr kantrar överdåd av det här slaget lätt och riskerar att göra läsningen ironisk.
Loading ...
