Vart är vi på väg? Arga leken börjar nu! Martin Luuk skyndar sig in på scen för att travestera storebrorsan Kristians välkända gimmicks och karriärsval.
I två decennier har de varit verksamma i nöjesbranschen. Men först nu förenas de, bröderna Kristian och Martin Luuk, i ett projekt. De gör det på helt naturlig väg. Med uppväxt och karriär i centrum väger de syskonskapets dna i delikat balansskål – förebråelser och självrättfärdiganden i strid ström.
Det är förstås en tacksam dramaturgi, byggd på kontraster och igenkänning. Å ena sidan folkhemskändisen, den välartade kostymnissen som valt volym snarare än innehåll, en klassisk sell-out, numera mångmiljonär genom licenspengar. Å andra sidan den introverte manusförfattaren, hjärnan bakom Killinggänget, lovande författare som hittills valt att publicera sig i alltför limiterad utgåva.
Det är sockervadd versus obskyr b-sida, helylle versus queer, Handels versus suicidala skrivbordsalster – kort och gott storebrodern som vill prestera i alla väder mot den världsfrånvände lillebrorsan som skapar sin identitet i ständig motvind.
Ur egna erfarenheter försöker bröderna Luuk teckna de något större syskonsammanhangen. Via putslustiga kommentarer av barndomens fotoalbum letar de sig fram till vedertagna teorier. Inte minst kungafamiljens trio tycks passa väl i mallen. Victoria som den duktiga, Madeleine som den bortskämda äventyrerskan samt mellanbarnet Carl-Philip i kläm, alltför lös i konturerna.
Ibland är det ordentligt roligt, ibland bara platt och andefattigt, till exempel med väl många försök till välkända syskonförlagor. Men när bröderna riktar sökaren mot sig själva blir det mer intressant. Länge spelar de förvisso alltför mycket på Kristians töntighet, komplett med klarinett och ändamålsenligt nedmonterad till en torris nästan i klass med Sverker Olofsson. I mesta laget kanske.
Å andra sidan blir det andra gånger för privat. Kristian som genom att citera psykologens plattityder liksom vill urskulda begången äktenskapsflykt. Knappast nödvändigt här. Och från dylika sensmoraler vidare till lösryckta utblickar, kanske några rockbröder i luven på varandra eller några desto mer sammansvetsade cirkusbröder. Det är ingen tight föreställning, och det till synes improviserade är ofta bättre än det exakt arrangerade.
Samtidigt finns här en personlig tendens – kalla det svärta – som antyder något större än sammanhangets enkla slutledning. I detta att storebrorsan ändå aldrig skulle förstå vidden av lillebrorsans ångest. Samma lillebrorsa som aldrig kan förstå storebrorsans medelmåttighet, denne ”Anti-Kristian”. Men som lillebrorsan ändå kan luta sig mot när den självvalda ensamheten blir ohanterlig.
När barndomens smalfilm rullar till pianoklink skapas helt enkelt sentiment med viss klangbotten. Det är bromance i bokstavlig bemärkelse, två gossar förenade för livet, med samma erfarenheter, men ändå med så olika förutsättningar.
Kanske kunde innehållet lyft ytterligare i ett annat format än krogshowens. Men också det är en passande bild av syskonproblematiken i sin prydno. I den får storebroderns nyttomaximerade livsstil ännu en gång avgöra utgången.
Loading ...
