Trots att de tre kommer från olika konstnärliga discipliner har de mycket gemensamt. Erik Pauser och Johanna Ekström har arbetat med performance och dans och Björn Elisson använder ord och bild som inspiration till sin koreografi. Under årens lopp har de tre samarbetat i olika mindre projekt. För några år sedan dök tanken på att göra något gemensamt om ordet ”brott” upp och Björn Elisson ville använda det för att pröva på något nytt.
– Johanna och Erik talade om att göra en installation men jag ville göra en föreställning på Dansens Hus, säger han.
De andra nappade på idén men innan projektet hade kommit förbi planeringsstadiet blev Björn Elisson utnämnd till konstnärlig ledare för Älvsborgsteaterns danskompani och man tvingades skjuta upp projektet.
Skapande med avfallskvarn
Medan Björn Elisson var i Borås skapade Johanna Ekström och Erik Pauser installationen Brott. Installationen bestod av ett komplett dödsbo. Med hjälp av en enorm avfallskvarn malde de ner möbler, tidningar, böcker, madrasser, soffor, TV, video, telefoner, till remsor och flisor. De krossade resterna lade de sedan ut i en ram av glas som var fylld av sirap. Under ramen placerade de lysrör som fick sirapen att se ut som flytande bärnsten. Johanna Ekström beskriver resultatet som en självlysande planritning som på avstånd såg ut som en abstrakt målning.
För Johanna Ekström symboliserade sirapen i installationen såväl det lim som den sötma som håller samman hemmets sfär. En sötma som kan vara både lockande och näringsrik men också klaustrofobiskt kladdig. Att hon inte var ensam om att tänka så bekräftades av reaktioner hon fick från de som besökte utställningen.
– Många människor kände en sorts stilla vemod och lättnad. Till exempel kom en gammal dam fram till oss och sa: ”Tänk så befriande, tänk att det bara är det här som blir kvar – rekvisitan i livet.”
Ett ord med många betydelser
Men utställningen var bara ett delmål och Johanna Ekström och Björn Elisson fortsatte att analysera ordet brott. Ett ord med många betydelser, ett ord som kan vara både positivt och negativt, skrämmande och befriande. När jag samtalar med dem märker jag att det finns både en kvinnlig och en manlig infallsvinkel i deras analys. Johanna Ekström förknippar brott med kärleksförhållanden och familjen.
– Hemmet är något som kan vara både lockande och klaustrofobiskt. Det är också en scen för en mängd olika behov, besvikelser och önskningar, säger Johanna Ekström.
– Det finns ofta en eller flera betraktare och aktörer, offer och förövare.
Björn Elisson lägger tonvikten vid en annan aspekt av ordet brott.
– Inte en normal våldsamhet utan tillbakahållen. Någonting som raserar inifrån, som är en kraft som kan bryta fram som kan skapa kaos och hemskheter men som också ofta träder fram i övergångsperioder, som den tid vi lever i nu.
Brott är ett ord och från början var det naturligt för Johanna Ekström att de också skulle använda sig av ord i föreställningen.
– Vi kämpade med den möjligheten men det tillförde ingenting, snarare låste det någonting, berättar hon.
Hon tillägger att det kanske skulle ha varit annorlunda om hon inte varit författare utan istället haft ett friare förhållande till ordet. Men hon tror att det finns ett slags inneboende språklighet i föreställningen och att de ord som finns där kan få finnas där utan att man behöver säga dem högt.
Hitta steg och välja dansare
Eftersom vare sig ordet brott eller annan text förekommer i föreställningen måste Björn Elisson ladda rörelsen med summan av allt det som kommit upp i diskussionerna. Han talar med dansarna om grundläggande relationsmönster och ger dem ord att tänka på, ord som på så sätt kommer att genomsyra rörelsen och fylla den med ett innehåll. Men han får också mycket från dansarna som inspirerar honom att hitta fram till steg och rörelser.
– Ossi Niskala är en mycket stark personlighet och Katarina Eriksson och Josef Tran har det klassiska. Josef har jag aldrig arbetat med förut men jag tycker att han är en väldigt bra dansare. Sedan har vi de som jag jobbat mycket med de senare åren: Anja Birnbaum, Cecilia Roos och Françoise Joyce.
Björn Elisson är nöjd med sin blandning av dansare med klassisk och modern bakgrund. Men från början tänkte han bara använda fyra dansare med bakgrund inom performance och inte ha med någon vanlig dans alls. Efterhand insåg han att det fordrades dansanta inslag för att skapa spännvidd och dynamik i föreställningen. Därför tog han in de klassiskt utbildade dansarna. Resultatet har blivit en koreografi som är uppbyggd av flera korta sceniska moment interfolierade av en längre danssekvens.
Helheten blir större än delarna
Det är på scenen Johanna Ekströms, Erik Pausers och Björn Elissons skapande möts, befruktar och bryts mot varandra. Johanna Ekström tycker att en av svårigheterna med ett samarbete är att bevara sin egen identitet samtidigt som man släpper fram de andras personligheter.
– Det är alltid faran med ett samarbete, att man enas om en minsta gemensam nämnare, säger hon.
– Man måste alltid vara vaksam, så att man lyfter varandra, snarare än sänker.
Men hon har också upplevt de unika kvalitéer som bara kommer fram när man arbetar tillsammans.
– Det händer ytterligare något, inte bara det som sker mellan oss utan något som sker utanför oss. Det är en situation som är skapad av oss tre och som vi inte skulle skapa på egen hand – något som händer för att det är just vi tre.
Både Johanna Ekström och Björn Elisson betonar att Brott inte skall ses som en dansföreställning, en performance eller en installation, utan som ett gemensamt konstverk där alla delar är lika viktiga. I det sammanhanget kommer hon in på videon, ett inslag som alltid drar till sig uppmärksamhet och lätt tar över. I utställningen tillförde videon ett levande element, men i föreställningen måste videon samverka med dansarna.
– Det är ett komplicerat laborerande att hitta rätt balans. Videon laddar ett rum oerhört starkt, lägger liksom ett stämningsfilter över scenen, säger hon.
– Det kan vara väldigt bra, men vi aktar oss för att använda videon hela tiden för då kan det uppstå en konkurrenssituation mellan dansen och bilden.
Tankar om publiken och det som finns kvar
En installation eller en performance är en föreställning som kan utspela sig var som helst. Publiken är aktiv och mycket friare än i teatersalongen där den på sätt och vis sitter som fångar i mörkret och är tvingade att betrakta det som sker på scenen. För Johanna Ekström, som är van vid installationer, innebär det att hon måste ändra sitt förhållningssätt.
– Det finns något väldigt statiskt i situationen och det måste man också tänka på, både bildmässigt och rörelsemässigt. Man måste tänka på scenen som en bild snarare än som ett rum. Vi måste ladda de femtio minuterna på ett sätt som gör att människorna som sitter där trivs med att sitta där.
Hon tillägger att det inte innebär att publiken skall underhållas, de kan gärna få lida och ha litet tråkigt, men det viktiga är att de skall vilja vara där och att föreställningen väcker tankar.
– Jag vill att konsten skall starta en process av associationer i olika riktningar så att var och en kan skapa sig en egen åsikt som inte måste företrädas av konstverket eller föreställningen.
Johanna Ekström vet inte hur arbetet med föreställningen kommer att påverka hennes eget eller de andras framtida skapande men hon säger att det är en stor upplevelse eftersom det är första gången någon av dem gör något för stora scenen på Dansens Hus.
– Det är alltid spännande att beträda ny mark och jag tycker att det är intressant med den här typen av osäkra situationer.
Det obeständiga hos en scenföreställning tilltalar henne men hon påpekar att det bara är själva föreställningen som är borta efter att ridån fallit. Videofilmerna finns kvar, dansarna finns kvar, även om allting är i bitar eller… brottstycken.
Loading ...
