Diskreta dekorationerPassion i Paris. Jacob Ericksson och Jessica Zandén som författaren och bildhuggaren som går upp i ett gemensamt rus i August Strindbergs moraldrama Brott och brott. Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2009-03-25]

Diskreta dekorationer

Brott och brott av August Strindberg
Scen: Strindbergs Intima teater/Stockholms stadsteater
Ort: Stockholm
Regi: Philip Zandén
Ljus: Erik Berglund
Mask: Katrin Wahlberg
Medverkande: Jacob Ericksson Jessica Zandén, Thérèse Svensson, Lars Green, Jessica Zandén, Eva Stenson, Michael Jonsson
Bearbetning och dramaturgi: Susanne Marko
Scenografi och kostym: Charles Koroly
Ljud: Håkan Åslund
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. August Strindbergs moraldiskussion får inte helt fäste. Men Strindbergs Intima teaters och Stockholms stadsteaters Brott och brott bjuder på rusigt sensuellt jazzande med Henriette och Maurice i Paris.

August Strindbergs moraldiskussionsdrama utspelar sig på offentlighetens scen: livet levs på parisiska kaféer, viktiga vändningar i handlingen står att läsa om i tidningen, och den urbana frihetens jazzmusik knastrar ur högtalarna.
   Scenografins staplade kaféstolar riskerar att kännas övertydliga men visst är de funktionella som både stadsmiljö och Bois de Boulogne, som både bohemisk frihet och hotande trassel och fångenskap.


Philip Zandén har jazzat till passion- och moraldramat Brott och brott, om författaren Maurice (Jacob Ericksson) och bildhuggaren Henriette (Jessica Zandén). Som vanligt har han tagit fasta på rörelse och flöde i rummet, satsat på dansant detaljspel och charmiga hyss – på ett återhållet och utstuderat sätt som förstärker spänningen mellan karaktärerna.
   I detta hänseende får även birollerna briljera och plocka skratt, som Eva Svenssons hökögda kafémadam och Michael Jonssons mimiskt absurda kommissarie.


Det rytmiska accentueras genom upprepningar av textfraser. De bildar till exempel överlappningar och referenser mellan scener, och highlightar tankar som den om lyckan som ”känner sin tomhet eller väntar på olycka” eller huruvida samvetet bara är rädslan för straff. Det är snyggt gjort.


Men alla diskreta dekorationer döljer inte, snarare framhäver, en tomhet i dramat. Moraldiskussionen får inte riktigt fäste hos mig. Har jag suttit här i mer än två timmar för att exempelvis få veta att vuxnas oansvariga rus kan få krassa konsekvenser för andra, oftast barn?
   Absolut en viktig fråga, men just barnperspektivet framstår ändå som tämligen svagt här. Även genusperspektivet, trots att Bitterfittan-författaren Maria Sveland har bjudits in att skriva i programmet om konstutövandet könsskillnader.


Nej, andra akten hittar inte riktigt sin botten i brotten. Kanske är det bara tomheten efter första akten. Den lever starkt på sin sexuella laddning och spänningsbyggande åtrå, och några täta stunder mellan Ericksson och Zandén, rutinerade på varsitt sätt i ett bra möte. En stunds rusigt sensuellt jazzande med Henriette och Maurice i Paris. Med de ödesdigra konsekvenserna ännu endast lurande precis under ytan. 

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare