Jag lämnar Kungliga Operans rotunda med ömmande öron. En timme med nästan bara diskanttoner – en smal sopranröst och fioler som skär mot varandra – sliter på hörselnerven.
Triumf och tragedi handlar om brottaren Mikael Ljungberg som tog livet av sig efter att ha vunnit OS-guld. I operans värld är det ovanligt att ha en man i centrum och på sätt och vis blir det inte så här heller.
Mikael själv (Karl-Magnus Fredriksson) har bara några få repliker, det är hans fru (Marianne Hellgren Staykov) som har den egentliga huvudrollen. Hon kämpar sig igenom en blek vardag med sin deprimerade man som alltmer liknar ett stort, krävande spädbarn.
Bitvis glimtar det till av humor i Paula af Malmborg Wards musik. Som de olika varianter av tv-muzak som avlöser varandra när exbrottaren zappar mellan kanalerna. Eller det slagverksackompanjerade håglösa samlaget på heltäckningsmattan.
Paula af Malmborg Ward är en av Sveriges mest rutinerade operakompositörer. Kvällens joker är librettisten, poeten Daniel Boyacioglu som aldrig tidigare har skrivit opera. Hans text visar sig vara en lyckad mix av rak berättelse och absurdistisk poesi: ”Rundade Medelhavet, slogs mot lejon, vann folkets kärlek och fick med sig ett paket mjölk”.
Jag hade önskat att musiken följde med i dessa växlingar, med tydligare skillnader mellan vardag och surrealism även ljudmässigt. I stället ligger långa sjok av musikalisk spikmatta med korta, upprepade intervall, ofta i en alltför hög och plågsam tessitura för sopranen.
Som ofta i nyskriven opera saknar jag sångbara flödande linjer. Samtidigt finns här några sant originella inslag. När frun vrider sig i ångest på golvet i en blandning av en sirlig vokalis och rena ångeststön, är det starkt som en ur-opera.
Boyacioglu är själv med på scenen som just ”Jokern”, en kommenterande figur i 1700-talsutstyrsel. Hans kluriga pratsång lyfter föreställningen. Kontrasten till de skolade rösterna gör dem ännu vackrare, som granit kring kristall.
Som experiment måste Triumf och tragedi betraktas som lyckat.
Loading ...
