Den ”existentiella aktualiteten” är viktig för Teater InterAkt, och ett mer aktuellt ämne än situationen inom äldrevården är svårt att tänka sig. I pjäsen Rymden emellan förekommer givetvis citerade tidningsrubriker om de senaste månadernas vårdskandaler. Men temat är inte så mycket äldrevården i allmänhet som demenssjukdomar i synnerhet.
Pjäsen är bruksteater om ett samtidspolitiskt angeläget dilemma, men ändå konstnärligt avancerad. Texten består av lösligt sammanfogade block. Dels gestaltas och berättas om en dotter som motvilligt följer sin mors fall ner i frontallobsdemensens dimma. Fokus ligger på konflikten mellan kärleksfull plikttrohet och allt större främlingskap; tragedin när den personliga historien försvinner.
Dels citeras alla möjliga fakta, från neurologiska diagnoser till detaljbeskrivningar av symptom, och Zygmunt Baumans filosofiska utläggningar om det abstrakta, katastrofala avståndet mellan politisk uppdragsgivare och lönearbetande utförare, och därmed den vårdbehövandes maktlöshet i välfärdssamhället. Testerna för att avgöra sjukdomsgraden och vårdbehovet, i kontrast mot patientens förvirring, framställs som kränkande tortyr.
Spelet är bitvis lysande, i synnerhet Nina Noréns fysiska gestaltning av den demenssjukas rörelsemönster. Här och var finns små mimiska inslag och danssteg. Det som inte berättas explicit åskådliggörs med rörelser eller ljud. Vårdpersonalens rutiniserade arbetsmiljö visas med upprepade tryckningar på en pumptermos, vilket dessutom sprider kaffelukt i lokalen.
Vårdpersonalens leda och till och med aggressivitet blir ett sidotema. Det hotfulla väsandet av ventilationsanläggningar understryks i ljudlandskapet. Språket åskådliggör dysfasins upplösta grammatik. Den enda invändning man kan rikta mot InterAkts ambitiösa och välspelade iscensättning är att man kanske försöker få med lite för mycket av alla aspekter på demenssjukdomarnas och åldrandets problematik på en timme och en kvart.
Loading ...
