Två personer i ett slutet rum. De känner inte varandra sedan tidigare, men rollerna tycks ändå givna. Hon är ung polis, duktig flicka på alla sätt; han småkriminell i övre medelåldern, en gubbjävel som med enkla fördomar annekterat kärringjäveln som syndabock för samhällets många misslyckade fäder. Hon returnerar skitsnacket med samma jargong, inrättad efter nedärvda könsroller.
Spelplatsen är välkänd sedan tidigare, på film, tv och på teater. Dramatikern Lars-Christer Karlsson använder förhörsrummet för att iscensätta en enaktare mellan två individer av olika kön och på olika sidor av lagen. Här syns rummet endast genom linjerade stålramar, därmed vidöppet för publiken. Det är en scenbild som triggar för ett intrikat maktspel med flera undertexter och flera tänkbara utgångar.
Men efter den löftesrika nollställda premissen drar pjäsen dessvärre mot det didaktiskt tv-mässiga i stället för längs kammarspelets förmåga till förtätning. I stället för renodling blir det ett uppvisande av nötta motiv och välkända förklaringsmodeller. Det är för jävliga ryssar, ovetande nollor och uthängda makar och mödrar, ”den jävla subban tog ifrån mig allt”, ”jag skäms för henne” och så vidare. Den allt överhängande självdestruktiviteten har alltid en tydlig källa.
Det förflutna spelas upp i mörka återblickar med motspelaren som ställföreträdande familjemedlem. Någon gång händer det utan den andra karaktärens vetskap. Andra gånger följs återgången till nutid av direkta följdfrågor från motspelaren, efter ökad insikt och sympati. Onödigt bryter det mot en annars upprätthållen realistisk strävan, och över huvud taget är återblickarna inget lyckat grepp.
Trots de yttre olikheterna så brottas huvudpersonerna med liknande problem: förträngning och framhärdade försvarsmekanismer som gjorts till livsstil. Medan han söker det förlorade barnet, smärtas hon av frånvaron av en fader. Det är en rotlöshet som för dem allt närmare varandra.
Frida Liljevall och Bo G Lyckman klarar det korta stycket klanderfritt. Dialogen har en fungerande jämnhet men tänker eller rör sig aldrig utanför ramen. Sammantaget är det sedelärande bruksteater med ett brett psykologiskt tilltal. På en av huvudstadens friteatrar med omvittnade ambitioner borde man kunna förvänta sig lite mer.
Loading ...
