Kabarén Sånger för Norden har stöveltrampat in i Kärrtorp och som vanligt på Turteatern – teatern utan reaktionärer – surfar gestaltandet, åsikterna, politiken och epiken fram längst det svarta skrattet. Som den konstnärlige ledaren Nils Poletti själv grötrimmar i programbladet: ”…Jag sökte rening i ett skratt/ i ett ångestskri denna natt/ God jul Sverige!/ Önskar Nisse”.
Ensemblen ser ut att vara gjuten i gips. Gråvitpudringen över hår och ansikten, liksom de ljusblå ögonlinserna, accentuerar det icke-liv som väl måste vara grogrund för åsikter i Flashbacks unknaste kommentarsfält. Liksom för de vanföreställningar om samhällets funktioner som till exempel bygger nazistiska Nordfront. Det är svårt att ta in att något så i grunden livsfientligt existerar.
När så föreställningen inledningsvis genljuder av de smällar och förtvivlade skrik, som den 15 december 2013 hördes i Kärrtorps centrum då nynazister angrep ett fredligt protestmöte mot nazististklotter, har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Förmodligen för att jag själv upplevde denna dag av overklig förskräckelse. Den dag som också gav Nils Poletti idén till Sånger för Norden. En uppsättning som är lika mycket av fuck off-tecken till allt vad rasism och nazism heter, som en sorgesång över den mänskliga dumheten. Allt i form av vad Turteatern kallar ”en mörkbrun fantasi, en liten högerextrem kabaré. Vedervärdig och plågsam…”
Och nog är det plågsamt när Nils Poletti går i närstrid. Var och en i ensemblen nedstiger i de rasistiska djupen, klunkar i sig och sprutar ut. David Sigfridsson är maskerad och slätsminkad till en arisk dröm. Blond, muskulös – som hämtad från en målning av Eugene Jansson – och med en mekaniserad plastik, citerar han Skånepartiets reklamutskick. David Sigfridsson är föreställningens nav. Eller ska jag säga führer. Tanne Uddéns koreografi, både vad det gäller enskildheter som i de många och, bokstavligt talat, fruktansvärt effektfulla ensemblescenerna, är i högsta grad medberättande. Individen reducerad till maskin. Ibland glipar rustningen som i scenen av homoerotiskt längtande dans vilken destrueras i Hitlerhälsning.
Det här låter fasansfullt. Det är det också men också ofta fasansfullt bra. Inte minst den nyskrivna musiken! Spelet skrämmer men ger ändå, det är ju kabaré, upphov till galet befriande skratt. Ensemblens satir över de olika drag som karakteriserar oss nordbor är ett underbart gissel. En ann är så god som en ann när vi svenskar står i kö och säger ”tack men nej tack” under det att finnen skrålar om brännvin och gurka medan norrmännen blir näst intill psykotiska den 17 maj. En extra kvalitet ger det faktum att ensemblen består av individer från just nämnda nationer.
Men ändå. Trots skarpa iakttagelser, recitativ direkt ur Anders Behring Breiviks manifest och ur Mein Kampf, finns här något som nästan är för snyggt. Det är så väl sjunget, genomfört och obestridligt att det samtidigt går vid sidan av och förbi. Fast måhända ger just detta, den blankt extrema perfektionismen, en del av svaret på frågan om hur mörkerkrafter alls kan växa; I en kommunikation utan hjärta och mänsklig tufsighet är det svårt att nå fram i eftertänksamt lyssnande samtal. Fascistiska budskap levereras alltid som order och imperativ.
Oavsett förmedlar Sånger för Norden en oundgänglig beska. Hur dålig stämning vi än kan hamna i.
Loading ...
