Sjörövare, giftmord och italiensk 1300-talspolitik kunde vara ingredienserna till en riktigt mustig operasoppa. På Göteborgsoperan blir det mera av en vattnig buljong. Liksom i många andra av dagens operauppsättningar har man valt en modern, avskalad variant, som inte berör.
Föreställningen sattes upp av ett tyskt team i Hamburg 2006 och har nu tagits upp i Göteborg som en del av satsningen på kompositören Giuseppe Verdis 200-årsjubileum. Simon Boccanegra är ett av Verdis senare verk och kan ses som en del av hans kamp för ett enat Italien, operans kärleksproblem blandas med politik.
Sjörövaren Simon Boccanegra väljs oväntat till doge, högsta politiska styresman i Genua, och försöker i sin nya roll mäkla fred mellan Genua och Venedig. Hans ambition är att kunna övertala sin flickväns stränga pappa att få gifta sig med henne. I stället får han veta att flickvännen just har dött och att deras gemensamma dotter försvunnit. 25 år senare dyker dottern upp, adopterad av en annan familj. När Boccanegra vägrar hjälpa sin hovman Albiani att gifta sig med dottern blir han förgiftad av hovmannen. Medan Boccanegra långsamt dör når han försoning med alla runt omkring honom.
Dottern Amelia sjungs imponerande av en komplett och skimrande Malin Byström. Även Boccanegra, Stefano Antonucci, berör. Hans öppna och innehållsrika baryton ger liv åt den gamle sjörövaren, där han hasar runt som en livstrött Berglin-seriefigur i sin långa trenchcoat över scenen. Skurkarna är ju oftast roligast och här är Anders Lorentzson också flott som den obeveklige svärfadern.
Mats Perssons välsjungande hovman med slug mustasch är härlig att få hata. Amelias pojkvän Gabriele, Arturo Chacón-Cruz, har ett mycket snyggt ping, men det verkar bara vara översta byrålådan som är öppen än så länge, rösten skulle behöva utvecklas mera. Orkestern under Giancarlo Andrettas ledning har en finfin dynamik och lyckas frammåla det brusande hav som både Boccanegra och hans dotter längtar till.
Scenens kala väntrum livas ibland upp av att en gigantisk sten sänks ner genom taket (och orsakar irriterande sittpauser mellan varje akt), några dubbelgångare som dyker upp bakom en stor tavelram och en kör som har drillats till att gå baklänges. Men dessa gimmicks hjälper inte. Det strama konceptet ställer extremt höga krav på psykologiskt finlir, som saknas här. Eftersom scenografi och kläder inte hjälper till att berätta någon historia ligger allt ansvar på regin och skådespeleriet. Tyvärr lyckas inte heller det skapa något engagemang, utan stannar mest vid tomma gester.
Operasångerskan Lena Nordin har en gång efterlyst mera sensualism inom operan. Jag tänker på hennes ord när jag kommer ut på Göteborgskajen efter premiären av Simon Boccanegra. Är operakonsten idag på väg att dräneras på sitt blod? Som tur är finns det fortfarande fina sångare, (som Malin Byström) som ger allt vad de kan av blodfullhet och känsla. De gör ändå föreställningar som Simon Boccanegra värda att se.
Loading ...
