Att Mirja Unge är en begåvad författare och numera dessutom dramatiker råder det inget tvivel om. Hon undviker de allra mest lättsmälta klyschorna när det gäller att gestalta tonårsrelationer och det bubblande vitala språket fungerar till största delen utmärkt. Frekvent använda uttryck som ”vad det verkar” får mig dock att haja till gång efter annan. Jag har nog aldrig någonsin hört någon född senare än fyrtiotalet faktiskt uttala en sådan fras. Men det må vara förlåtet.
Pjäsen behandlar så relationerna mellan den dominanta och emotionellt manipulativa Mariella (Mia Höglund-Melin) och hennes två kompisar, Angela (Emelie Jonsson) och Katja (Elisabeth Wernesjö). Det turbulenta maktspelet dessa tre emellan skildras med stor inlevelse av samtliga skådespelare.
Vi möter en hård, kall snudd på darwinistisk tillvaro i en namnlös förort. Sex, stålar och status är ledorden. I Jenny Andreassons konsekventa regi ter sig deras tonårsvals ömsöm extremt brutal och ömsöm sårbar som en såpbubbla. En skör balansakt mellan acceptans eller utanförskap som är bekant för de flesta av oss.
Mia Höglund-Melin, sevärd som alltid, spelar ut med stora gester och klassiskt kaxig tonårsframtoning och påvisar elegant den egentligt mest utsatta av de tre. Hennes närmast allierade finns i Emelie Jonssons Angela som gestaltas med en påtaglig känslighet.
Allra mest imponerar dock Elisabeth Wernesjö, inlånad från scenskolan. Hennes Katja är kappvändaren som alltid har lägst rang, men som ändå lyckas hålla sig precis ovan ytan. Wernesjös kroppsspråk och små, små delikata utspel känns utmed ryggraden vid ett flertal tillfällen. De manliga karaktärerna i pjäsen Lillbrorsan (Ivar Svensson/Julian Fuchs), Snubben (Eivin Dahlgren) och Konrad, fungerar som något av bifigurer runt de tre unga kvinnorna, och där Mattias Nordkvist insats som Konrad är värd ett omnämnande. Han lyckas väl med att gestalta en genuint obehaglig tjugoåttaårig som roar sig med unga tjejer enbart för makttrippens skull.
Det är en grå, stiliserad scenbild med ytterst sparsmakad dekor som Lili Riksén har skapat. En parkbänk flyttas runt, en lyktstolpe glimmar vid sidan av scenen. Den känslomässiga misär som stundom utspelas låter sig väl smälta in i denna kalla och medvetet andefattiga scenografi. Söker man hopp och förtröstan bör man söka vidare. Mariella är en pjäs som visar på en icke insmickrande verklighet utan ambition att förmedla ljusglimtar om en bättre framtid. För någon.
Men trots gediget hantverk från alla inblandade blir slutprodukten ändå inte helt övertygande. Det kan bero på alltför höga ambitioner med ett ämne som är mycket svårt att gestalta på en scen. Trasiga tonåringar kräver ett absolut gehör i språk, känsla och inte minst kropp för att bli trovärdigt och äkta. Nya Studions uppsättning snubblar på målsnöret.
Loading ...
