Bubbelplast och blundlekar

Jag tror inte att det är en överdrift att påstå att Weld Lab 2008 just nu är den enda verkligt experimentella scenen i Stockholm. Det vill säga en scen där man likt Ingrid Cogne kan ställa publiken inför en experimentell situation snarare än att presentera en färdig föreställning.
   En förutsättning för att detta ska fungera är att publiken som söker sig till Weld är inställd på att ha en mer aktivt utforskande roll. Och så var det definitivt i Poudré(e) II, som i programmet beskrevs som ett möte mellan representation och sensation.

Representationen är den koreografiska situation som vi i publiken automatiskt hamnar i när vi träder in i Welds studio. Sensationen består av att våra nakna fötter möter olika material, vilket kulminerar i mötet med ett halvt kilo mjöl.
   Det är en intressant och rätt kontemplativ upplevelse när den kompakta foten möter det nästan ickemateriella mjölstoffet – samtidigt som förmaningen ”lek inte med mat i en värld som svälter!” envetet gnager samvetet.

Mer okomplicerat och underhållande är att panga bubbelplast med fötterna, och sessionen upplöses (urartar?) i ett glatt hoppande som får bubbelplasten att smälla som pistolkulor.
   Vad Cogne möjligen fick ut av detta experiment får vi kanske se i fortsättningen av projektet.

Diggapony presenterar ett genomarbetat verk, Shut your eyes up, som både ifrågasätter publikens tolkning och ger den tolkningsfrihet. Verket tar till stor del sin form från den lek som går ut på att röra sig utan att bli sedd, med den skillnaden att det här är vi, den blundande publiken, som inte får se förflyttningen utan måste blunda tills en röst tillåter oss att öppna ögonen. I sig ett drag som tydliggör de annars outsagda krav som ställs på publiken i varje föreställningssammanhang.

De tre unga kvinnorna som utgör Diggapony, Rebecca Chentinell, Andrea Csaszni Rygh och Linnéa Martinsson, tar sig rätten att ta plats och att konfrontera publiken med ett direkt tilltal. De utstrålar mod och en självklarhet som ger den sparsmakade koreografin, där upprepningen har en viktig roll, tydlighet och en oväntad attraktionskraft.
   Trots att ingenting av det Diggapony gör är publikfriande, tvärtom har de en kaxigt självsäker attityd i sina rörelser och i det de skriver i programmet, går det helt enkelt inte att inte digga Diggapony.