Att söka nya vägar när världen känns för trång och tillvaron inte längre förmår tillfredsställa en rastlös själ, kan tänkas vara enda sättet till ro. Busschauffören Alberto (David Sperling) i Buenos Aires gör just detta. Hans resa tar honom ut i djupaste universum och vidare mot sitt eget hem- ”någonstans där man kan bo och vara snäll”.
David Sperling är underbart humoristisk och nyanserad i sin roll som månfarare. Han påvisar alla den sökandes attribut; rotlösheten, ensamheten, och den stadigt eviga tron på att runt hörnet, där finns mitt eldorado.
I scenografen Linda Wallgrens vita, trygga värld vistas astronauten på sin resa bort och hem. Musiken av Luis Alberto Spinetta är hans lojala följeslagare och Sperling framför stycke efter stycke med en spröd ömtålighet som talar starkt och högt om viljan att tillhöra någon och något.
Ständiga blickar kastas ut i den tomma rymden genom farkostens fönster, bara för att avslöja att resan inte har något mål. Alberto gör så sin sista rymdpromenad, ackompanjerad av de vanligtvis välvilliga fåglar som hjälper människor tillrätta i rymden, men också de nu har övergivit honom. Han förblir vilse.
David Sperling har dock hittat hem.
Loading ...
