Den 1 juli går Sven Henriksen till sitt första fasta jobb sedan 1982 som Sámi Teáhters nya chef i Kiruna efter Lillemor Mauritzdotter Nylén. Han har rötterna i Olmmaivaggi vid den nordnorska kusten och bred teatererfarenhet från norska och samiska scener där han spelat såväl samisk Macduff i is-Macbeth som norsk August Strindberg på Nordlands teater i Mo i Rana.
Tillsättningen väckte kritik bland samiska kulturarbetare eftersom en annan sökande ansågs kunna samiska och samiskt kulturliv bättre.
Varför vill du vara chef för Samiska Teatern?
– Efter trettiofem års arbete inom teatern vill jag ta mer ansvar. Jag känner till samisk teater från norsk sida efter ungefär tjugofem produktioner på Beaivváš Teater och ser det här som en utmaning. Jag har också jobbat på samiska teatern i Kiruna i fem produktioner: som skådespelare i Hamlet och Macbeth på isteatern, jag gjorde scenografi och kostym till Barbro Lindgrens Sagan om den lilla farbrorn och så skrev jag Kungens tårar. Jag har varit två vintrar i Kiruna och känner staden, jag gillar Klondykekänslan.
Vad är det första du vill göra som teaterchef?
– I april åker jag till Kiruna för att lägga fram mina planer för 2009. Jag kan inte gå ut än med vad vi kommer att göra men det jag kan säga är att det blir en stor klassisk pjäs med premiär under Jokkmokks marknad 2009, med en mycket känd regissör. En klassisk pjäs klädd i samisk musik och barockmusik. Sedan ska vi turnera i Sverige och på olika festivaler.
Du har sagt att du vill provocera med Samiska Teatern – på vilket sätt?
– Det kanske är en delikat fråga men samisk teater är ung, runt trettio år gammal, och jag tycker kanske att mycket av det som visats varit etniskt kostymdrama, att man inte vågar berätta historier som provocerar, där samer kan titta sig i spegeln och se på sin egen sorg och sin egen historia, på vad som hänt. Jag vill anlita dramatiker som vågar skriva historier som träffar i hjärtat på gott och ont. Ett exempel är Kautokeinoupproret som nu är aktuellt som film. Vi ska våga titta på det som inte varit bra. Samerna är ju ett förtryckt folk.
Är det viktigt att kunna samiska om man jobbar på Samiska Teatern?
– Det där har ju blivit en stor diskussion. Jag tror inte att man på varken norsk eller svensk sida har haft en teaterchef som pratat samiska. Jag pratar ju en del, min pappa och mina besteföräldrar (farfar och farmor) är samer. Men jag tappade språket, vi flyttade till Oslo när jag bara var fyra år. Man kan inte vara teaterchef bara för att man kan samiska, men det är klart att det är en fördel. Jag lär mig mer hela tiden men jag pratar inte flytande. Jag tycker att det är viktigt att man vågar närma sig samiskan och att man vågar säga fel. Annars blir språket en antikvitet.
Hur ser Samiska Teatern ut om tre år?
– Jag hoppas att teatern lever och har god hälsa, spelar mycket och har hittat mer publik. Sedan är det inte min åsikt att alla ska bli nöjda – då skulle jag bli nervös. Då är vi på fel väg och ute på tunn is. Jag vill engagera så att folk blir arga och glada, gråter och skrattar. Vi börjar med klassiskt och sedan ska vi spela nyskrivet, spela för barn och arbeta med jojk. Det finns en sådan kraft i samemiljön. Jag är glad att ta tag i det här och ser fram emot att jobba, inte minst med de unga, det finns många lysande talanger.
* Bures i rubriken betyder hej på nordsamiska.
LÄNK
Samiska Teatern
Loading ...
