Den spanske regissören och multikonstnären Cisco Aznar har med hjälp av Georg Friedrich Händels opera från 1724 byggt upp ett helt eget universum, där man inte vet om personerna ens är levande eller döda. Några går glatt omkring med mumielindor flaxande runt kroppen, andra har horn eller clownnäsor på sig. Det är omöjligt att reda ut vem som är kvinna och vem som är man.
Detta i en opera vars handling utspelar sig under krigen i Egypten och Romarriket för 2000 år sen. Den egyptiska drottningen Kleopatra (Tove Dahlberg) vill ta makten från sin bror Ptolemaios (Daniel Carlsson) och slår sig därför ihop med den romerske kejsaren Caesar (Maria Sanner). Men berättelsen spelar mindre roll i denna uppsättning, som snarare är en kavalkad av brokiga och suggestiva scener.
Karolina Blixt som Caesars fiende Cornelia har en magisk röst, mäktig som en urskog. Det enda problemet är att hon får alla de andra sångarna att blekna bort så fort hon öppnar munnen. Operans finaste parti spelas mellan Cornelia och hennes son Sextus (Josefine Andersson), när de två begråter sin fångenskap. Deras olika röster snor sig elegant om varandra och skapar en relation både ljud- och känslomässigt. Annars är det ont om riktiga relationer i en uppsättning, där människorna blir som lustiga seriefigurer.
Fantastiska dansare i burleska kostymer fyller scenen, inklusive en som gestaltar den egyptiske dödsguden Anubis med sitt schakalhuvud. I bakgrunden syns orkestern spela, iförda barockperuker, och ovanför alltihop projiceras en film, där ett gäng busiga änglar leker och kommenterar det som händer på scenen.
Cisco Aznar skriver i programmet att han vill att publiken ska drömma om föreställningen. Det kommer jag nog också att göra. De suggestiva bilderna spränger ut nya, förvånade, rum i mitt medvetande.
Problemet är att det saknas en dramaturgisk utveckling. Julius Caesar är färgsprakande nummerrevy, men vart är den på väg? Scenografin, dansen och filmsekvenserna är så starka att de tar över, sångarna får inte plats för sin egen excentricitet och sitt personliga uttryck. Till slut önskar jag att de kunde ta få av sig sina lustiga hattar, stänga av filmen och visa något som är äkta istället.
Loading ...
