När kommunistregimen i Tjeckoslovakien föll – i slutet av 1989 – var den folkliga opinionen entydig: ”Václav Havel som president!”. Inom kort hade dramatikern och författaren Havel, tillsammans med andra före detta dissidenter, bildat regering. Det var som i en saga: oppositionella som nyligen suttit fängslade satt med ens vid makten …
Havels enaktare Audiens utspelas i det tidiga 1970-talets repressiva politiska klimat, präglat av övervakning och angiveri. Ingen litar på någon.
Regisserande (och skådespelande) Hugo Emretsson hugger tag i pjäsen med närmast lysten iver. Han och hans motspelare frossar i burleskt spel; det är alldeles uppenbart att de trivs i sina roller.
Visst kan man i någon mån ana inflytande från Franz Kafka och Jaroslav Hasek i detta stycke från 1975, men jag associerar snarare till Nikolaj Gogols groteskerier. Framför allt är det dock en typisk Havelpjäs, där frågan om rätt och moral dominerar.
Här möter oss alter egot Vanek, en författare som svartlistats av regimen och nu tvingas rulla öltunnor på ett bryggeri. Bryggmästaren bjuder in till audiens, ett samtal på tu man hand, men erbjudandet om bättre arbetsvillkor på bekostnad av visst tillmötesgående avslås genast av Vanek. Mötet illustrerar två strategier mot förtryck: pragmatism kontra idealism. Samarbeta eller gå i inre exil?
Man kan dra paralleller till svenska pjäser som Jan Ericssons Herrar eller Stig Larssons VD, men Audiens är så präglad av kommunisttiden, av svårigheterna att tala klarspråk, att den liksom djupdyker i grotesk och absurdism. Samtidigt finns här en dagsaktuell aspekt: till vilket pris anpassar vi oss nu, 2011, i arbetsliv och samhälle?
Det är en pjäs där dåtida vardagsliv spelas upp som i en förvrängd skrattspegel. Bryggerimästaren tar här emot på ett solkigt kontor, med en vägg av ölkartonger i fonden.
Joel Torstensson spelar bryggmästaren och gör, med frodig utlevelse, en ölhävare som har gått vilse i sig själv och närmast förtäckt söker en utväg. Hans excentricitet och maniska öldrickande är härligt att se, jag kommer att tänka på såväl Ernst Günther som Edvin Adolphson.
Hugo Emretsson framställer en timid, boksynt och till synes undfallande Vanek. En noga instuderad roll där allt, även den moraliska överlägsenheten, har kapslats in. Briljant spel!
Loading ...
