Nå, hur fungerar det då? undrar den nyfikne. Ställer sig folk verkligen på scenen och uppträder spontant? Blir publiken delaktig i någon sorts skapandeprocess? Svaret är både ja och nej.
Att den amerikanska Burning Man-festivalen, som mångdubblat sin publik under 90-talet, verkligen är den gemensamma konstnärliga manifestation som den är, beror på många faktorer. En av dem är miljön – en het öken där ingen av deltagarna bor i vanliga fall. Alla tar med mat och förnödenheter, det enda som säljs på plats är kaffe och is. Festivalen äger rum under ett slags undantagstillstånd som säkert är en förutsättning för ett hämningslöst skapande.
Det är svårt att återskapa den stämningen en vintrig vardagskväll i Göteborg men Henrik Wallgren gör sitt bästa. I barlokalen en trappa upp möts man av en pappersklädd vägg som det är fritt fram att måla på. På varje bord ligger pappersdukar, färgkritor och kroppsfärger. Väggarna täcks av ljusprojektioner och en handlampa hänger i en lång sladd nästan ända nere vid golvet. Henrik Wallgren är själv målad i ansiktet och sparkar då och då till lampan så att den börjar gunga och belyser väggarna med ett flackande sken.
Besökarna droppar in efterhand och bildar klungor vid borden och i baren. Det råder en ganska avvaktande stämning. På scenen visas indisk film. Stämningsfull drum ’n’ bass i högtalarna varvas med musiken från Jan Cardells självspelande rytmobil som står uppställd i lokalen. Alla väntar på att någon ska börja.
Spontana uppträdanden
För att ”förlösa” Burning Boy, säger Henrik Wallgren alltid till några artistkompisar att dyka upp. Egentligen ska det inte finnas något förberett program, men om det går trögt kan det behövas några nummer som uppvärmning.
Vid premiären i januari blev det bara två spontana uppträdanden, men redan gången därpå stormade publiken scenen. Av 20-30 uppträdanden den gången var bara en handfull planerade.
Den här gången blir det inte riktigt samma explosion, kanske för att publiken förblir ganska gles hela kvällen.
Men vid elvatiden lossnar det. En poet följs av en DJ som snabbt tar på sig rollen som konferencier. En akustisk gitarrduo avlöses av en rockigare konstellation med lite mer etablerade musiker som i sin tur följs av en duktig spoken word-kille och en rappare.
När känslan av flow (spontant flöde) infinner sig och folk köar för att få gå upp på scenen och göra sin grej, ler Henrik Wallgren nöjt.
– Det här handlar inte om mig utan om att lära varandra att våga. Annars är sånt här alltid inbokat och planerat av andra, ”klockan 22.30 ska du stå på scenen”. Man kan ta hand om allt själv lika bra, tycker han.
När folk avlöst varandra på scenen i en dryg timme, stannar det hela av. Klockan är över tolv och publiken börjar bli trött och droppa av hemåt alternativt bli ganska ölskrålig.
Men ur öppen-scen-perspektivet måste man säga att Burning Boy fungerar. Förutsättningen är kanske att initiativet kommer från en person som Henrik Wallgren, med ett stort kontaktnät. I flera år har han ordnat kvällar med planerat program i samma lokaler: Wallgren med vänner. Alltså fanns publikunderlaget redan från början. Med ännu mer marknadsföring till exempel på teater-, musik- och konstskolor, kan säkert publiken växa ännu mer.
Publikgränsen svår att tänja
Idén med öppen mikrofon praktiseras redan på flera håll, till exempel på hiphopklubbar och Poetry slams. Det märks på Burning Boy, där många som kliver upp är just poeter eller rappare. Trubadurer med egna visor lutar sig mot gatumusikant-traditionen och är också flitiga gäster. Utmaningen är kanske att locka upp mer teater och konstperformance på scenen.
Ur publikperspektivet fungerar Burning Boy lite sämre. Det är svårt att bryta barriären mellan publik och artister och få publiken att bli delaktig fullt ut.
En av Wallgrens utgångspunkter för Burning Boy är att arrangemanget ska tillfredsställa alla människors förmodade strävan efter femton minuters berömmelse, förutspådd av Andy Warhol för sådär trettio år sedan. Men frågan är om alla människor verkligen vill stå i rampljuset, ens en kvart? Många på Burning Boy verkar rätt nöjda med att hänga med sina kompisar, måla gubbar på duken och kolla på de mer exhibitionistiska individerna som kliver upp på scenen.
Drömmen om barmiljön som en kreativ smältdegel för en kväll, förblir en utopi. Å andra sidan vore livet bra trist utan utopier.