Enligt den gamla folktron var en bortbyting ett barn som inte var mänskligt, utan förtrollat så att det skulle likna ett riktigt barn och därmed kunna ersätta det. I verkligheten var det man kallade bortbyting inte alltför sällan ett barn som var allvarligt sjukt eller hade ett funktionshinder. Det enda sättet att få tillbaka det egna barnet ansågs vara att utsätta bortbytingen för grymma metoder, inte alltför sällan livshotande.
Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen handlar om ett ungt bondpar som får sitt barn utbytt mot en trollunge. Hustrun i familjen tar sig an den lille och försvarar honom mot mannens och bybornas spott och spe.
Moomsteatern som med sitt fokus på det statistiskt normala kontra det onormala enligt konstens alla regler kunde knappast hitta en bättre historia att berätta. De kan och vet mer än någon statistisk normal om hur det är leva i ett utanförskap. Om det sedan handlar om flyktingar eller att ha en avvikande diagnos spelar ingen större roll. Till syvende och sist handlar det om hur vi själva vill bli behandlade om vi plötsligt hamnar i en för oss främmande situation.
Kjell Stjernholm har bearbetat Lagerlöfs saga och tillsammans med ensemblen delvis improviserat fram en fantasieggande föreställning. Bortbytingen blir hos moomsarna en komisk föreställning full av busiga upptåg, men dock utan att slarva bort det allvarsamma temat.
Den alltid lika betagande Klas Malmberg har utvecklat sin komiska ådra och tar hem flera poänger som den elaka trollpackan. Gästskådespelaren Lotten Roos finner många humoristiska detaljer i sina många biroller. Hennes kung–fu-fightande varg är bara den värd biljettpriset. Gunilla Ericsson har en robust spelstil som stämmer väl med rollkaraktären. Hon ger bondhustrun Anna den skärpa och tyngd rollen kräver. Niclas Lendemars ledsna trollunge skär i hjärtat på mig genom sin trumpna uppsyn och hängande armar. Musikerna Anders Frostin och Robert Pettersson möter upp konstnären Sten-Ove Perssons bygdespelsinspirerade scenografi med folkmusik men även med effektfulla ljudillustrationer.
Inte visste jag att en fiol kan låta som ett hus som faller samman. Det finns en enorm berättar- och spelglädje hos moomsarna som smittar av sig i salongen. Sagan slutar lyckligt. Bondparet återfår sin son, och den en gång bortvalde trollungen får vackert följa med sin biologiska moder hem, men bilden av hans hängande huvud följer mig när jag lämnar salongen.
Loading ...
