Starkt skådespeleri, en tät och vacker ljudbild, sinnrik scenografi, urtjusig kostym och lekfull ljusdesign. Lägg därtill ett gediget regiarbete av Malin Stenberg och en text lika obegriplig som fascinerande. Det är som synes ett mycket gott hantverk från alla håll som publiken på Nya Studion bjuds. Det är nästan så snyggt att det stundtals gränsar till ointressant och alltför tillrättalagt. Men bara nästan.
Butterfly kiss är en föreställning lika drömsk som ultranaturalistisk, lika undflyende som handfast.
Malin Stenbergs ensemble levererar. Främst Ylva Gallon, som porträtterar den unga Lily Ross, fängslad för mordet på sin mor, tillika den hela dramat kretsar kring. Runt Lily figurerar så en grupp udda karaktärer, alla mer eller mindre känslomässiga spillror till människor och samtliga minst lika mycket fångar som Lily. Ylva Gallon är värd att framhålla på grund av det nakna och oskuldsfulla på samma gång mycket beräknande drag hon skänker sin gestalt. Barnets hela längtan att bli synliggjord och få en plats någonstans förkroppsligas här.
Lisa Lindgrens prestation som den sinnesvaga modern gör också starkt intryck liksom Margita Ahlins bestialiska mormor.
Stommen i Andreas Nilssons slicka scenografi består av ett expanderbart plexiglaskomplex av fem rektanglar sammanlänkade i mörkt lackat trä. Hål i plexiglasen genererar burkaktiga röstlägen vilka bidrar till den tryckta känslan på scen. Nilssons videoverk av bland annat bleka, folktomma förortsmiljöer projiceras upp och utgör en stiliserad yttre ram för skeendet. Musiken, komponerad av Anders Blad och Daniel Ekborg, förstärker och förgyller.
Trots all sin yttre fägring når ändå inte Butterfly kiss hela vägen. Ingen bestående kärlek, men ljuvligt förförande i stunden. Ett sceniskt one night stand.
Loading ...
