När jag fick veta att Merce Cunningham hade dött i juli i år kom jag att tänka på när jag klev ut ur en hiss i ett galleri i Tokyo och plötsligt fick se honom dansa tillsammans med akvariefiskar i ett akvarium. Det var i utställningen Bye bye av Nam June Paik.
Även om det var en rätt udda upplevelse är den samtidigt typisk för Cunningham eftersom hans långa kreativa liv (1919–2009) präglades av samarbete med konstnärer och en nyfikenhet på nya mediers möjligheter.
Den främste samarbetspartnern var hans livskamrat, kompositören och ljudkonstnären John Cage, med vilken Cunningham gick i spetsen för den postmoderna revolutionen inom dansen. Tillsammans genomförde de ett antal genomgripande innovationer som till exempel att låta musik och dans existera oberoende av varandra i ett dansverk.
Cunningham stimulerades av de nya medierna och den nya tekniken som han använde för att utforska och utvidga danskonstens möjligheter. Till exempel skapade han tidigt koreografi specifikt för kameran och utvecklade datorprogrammet Life Forms till Dance Forms. Så sent som i år lanserade han projektet Mondays with Merce där man kan följa Merce Cunningham Dance Companys verksamhet direkt via livestreaming.
Nyligen bortgångna kollegan Pina Bausch (1940–2009) tillhörde den generation dansinnovatörer som präglades av 1960-talets New York, den dynamiska tid som inspirerades av Cunningham och Cage. I denna korta artikel finns inte tid att gå in på likheter och skillnader mellan de båda giganterna. Men en sak som de har gemensamt är att tack vare deras intresse för filmmediet kan man trots att de nu är borta ännu uppleva verk direkt skapade av deras hand.
Dansverket som projicerades i fonden av akvariet i Bye bye-utställningen bestod av Cunningham dansande ömsom solo och ömsom i mångfaldigad form i en lyrisk koreografi. En av mina största dansupplevelser är Bausch film Klagen des Kaiserins, en film som är ett fascinerande uttryck för den postmoderna dansen.
LÄNKAR
Merce Cunningham Dance Company
Läs om Pina Bausch i Nummer
Loading ...
