Det är ett snilledrag att förlägga premiären av Min man David till en bygdegård ute på bondvischan. Här skulle Marit i Gerda Anttis roman – dramatiserad till monolog av Emma Broström – kunna sitta i publiken, och släktgården där hon bor med sin storbonde David skulle kunna ligga alldeles intill.
Gudstroende Marit med skinn på näsan, som har lämnat vårdjobbet för att ta hand om sin älskade efter ett olycksfall på gården. Marit som ligger vaken på nätterna och funderar över evigheten – medan livet svischar förbi.
Det är vardagliga betraktelser från en äldre kvinnas horisont. Hon blickar tillbaka på tidigare kärlekssvek, som ledde till ofrivillig barnlöshet, och synar sin numera ”husmanskostlika” men starka kärlek till David.
Cathrine Westling gör entré klädd i blåställ – en vägg ska byggas under föreställningens gång, den bildar ett slags pussel som växer fram i takt med berättelsen om Marits liv. Ett smart drag av regidebuterande Agneta A Forsell, det skapar stadga till gestaltningen.
När någon byggsten krånglar och inte vill passa in finner sig Westling snabbt med en fyndig passning till publiken. Hon har fin publikkontakt, med ett robust tilltal, och känns självklar i sin roll.
Gerda Anttis språk är mustigt, hon skriver frimodigt och struntar blankt i det politiskt korrekta. Det mesta hon beskriver i kärlekens himmel och helvete är bekant. Marits värld rymmer mycket erotik och längtan, förmedlad med sträv humor.
Men vad är det egentligen för syn på manligt och kvinnligt som beskrivs här? Att allt hos mannen kretsar kring ”Kalle”, hans snopp, har inte det smak av skåpmat som passerat bäst-före-datum? Liksom Marits tal om testikeljobb – allt som har med rör, kablar och sladdar att göra, som kvinnor, underförstått, inte klarar av.
Även om Marit kan hantera en borr och har munläder som en hel … okej då, karl, drömmer hon likväl om att starta skönhetssalong på gården, och bära prinsessdiadem.
Det sista får man nog betrakta som en ironisk twist. Och bortsett från dessa genusfunderingar tycks föreställningen tveklöst nå sin publik och tas emot med igenkännande skratt i salongen.