Man kan i ärlighetens namn inte påstå att man egentligen undrar hur Helena Bergström fått rollen som nattklubbssångerskan Sally Bowles när hennes make Colin Nutley står för regin. Och jag är helt med på att teater är möjligheternas konstform. Men det går inte att bortse från att hennes röst är för svag för rollen.
På premiären är den Marilyn Monroe-friserade Bergström dessutom hörbart hes och istället för att uppskatta de partier hon sjunger hyfsat stadigt i, sitter jag och oroar mig för inställda föreställningar.
Att ”hon klarade det” är faktiskt inte bra nog i professionella sammanhang. Därtill är Bergström så stel i spelet och koreografierna att hon inte lyckas framkalla det farligt förföriska som en Sally Bowles bör göra.
Detta ger en dominoeffekt. För visst är författaren Cliff menad som lite tråkig men i det här sammanhanget blir det konstigt att Johannes Bah Kuhnkes nedtonade författare har en starkare röst än nattklubbsdrottningen.
Jag frestas att tolka uppsättningen som en metamusikal. Lite som att vi ser på när Stadsteatern gör musikalen Cabaret, snarare än att livet skulle vara någon kabaret. Till bevisbördan läggs att ytterligare en hes aktör anlitats – Sven Wollter i rollen som herr Schultz. Men i teaterns magiska värld kan han å andra sidan ursäktas med att han spelar en fruktförsäljare. Och att han är Sven Wollter. Hans sångscener räddas av fräulein Schneider, via Siw Malmkvists betydligt vackrare röstklanger
Rikard Wolff gör konferencieren i Uncle Fester-tappning. Med rakad skalle och sotade ögon hade han mycket väl kunnat bli showens dominatrix, men håller igen till förmån för den grymma Kit Kat-ensemblen.
Lindy Larsson, Bernard Cauchard, Albin Flinkas, Françoise Joyce, Robert Panzenböck och Lena B Eriksson levererar stark sång med jucksäker dans, och kvällens höjdpunkt blir obehagligt nog Flinkas gåshudsgenererande insats som Hitlerjugendgosse i ”Imorgon är världen min”.
Loading ...
