Med Richard Carlsohns bländande perfekte konferencier, hans läckra Kit Kat-boys (Fredrik Frid Giertz, Denny Lekström, Johan Klarbrant, Daniel och Bruno Mitsogiannis) och deras uppstigande genom scengolvet kör Östgötateaterns Cabaret igång på knockout. En häftig avspark under lösbröstens, fjädervippornas och apmaskernas tvetydiga Berlinergehäng.
I Sven Dahlbergs scenografi ligger Kit Kat Club ständigt latent inom svarta väggar, explicit antydd av täta ljusramper och en rundad catwalk ut mot publiken. En skissad undergroundatmosfär som förnämligt backas upp från orkesterdiket med John Kanders klassiska, Kurt Weill-inspirerade musik. Som för övrigt funkar över hela skalan av röstförmågor – låt vara att Richard Carlsohn framstår som outstanding, tätt följd av Martyna Lisowskas intensiva utspel.
Cabaret är ju också berättelsen om två kärlekspar, vars framtid går åt fanders: Tobias Almborgs generat nyfikne Cliff Bradshaw och Martyna Lisowskas flickaktigt frispråkiga Sally Bowles, en omaka relation som mals sönder av dålig ekonomi och snedvridna förväntningar. Samt, än mer gripande gestaltat, det dödsdömda förhållandet mellan Liselott Lindeborgs Fräulein Schneider och Jörgen Mulligans judiske Herr Schultz.
”Leben und leben lassen” – i Tereza Anderssons iscensättning brottas det toleranta, gränslösa, vemodiga och kärlekslängtande livet uttryckligen med andra aktens hakkors och Hitlerhälsningar, och med William Wahlstedts nazisympatisör Ernst Ludwig. Dekadensen på Kit Kat Club upprätthåller fortfarande ett slags frihet, i övrigt råder ensamhet och tragik – trots Therése Angleflods avväpnat komiska framställning av den prostituerade Fräulein Kost.
Och medan showen fortsätter to the bitter end, står konferencieren i bakgrunden och iakttar osedd allt som sker. Tills han slutligen återvänder till underjorden tillsammans med sina queera nattklubbsdansöser. För att bida sin tid? Vem vet.
Och fastän uppsättningen sällan bränns inpå huden eller låter nutiden mer än flyktigt tangeras, så blottas ändå något av desperationens tidlösa kärna: När misströstan växer sig för stark, kan människan sätta sitt hopp till kylig och het ironi. Eller till uppslitande förtvivlan.
Loading ...
