Cabaret på Helsingborgs stadsteater

Cabaret på Helsingborgs stadsteater gör knappast premiärpubliken besviken. Här sparas varken på utspel, konfetti, lösögonfransar, publikflörteri eller decibel – ljudnivån tenderar att överrösta nyanserna. Det är fullt ös från början till slut och ibland händer så mycket samtidigt att man går miste om viktiga dialoger. Alexander Stocks gör vad han kan för att blåsa liv i den rätt alldaglige och tråkige Cliff. Sally Bowles däremot är skräning och kärlekstörstade. Louise Ryme blir allt eftersom varm i kläderna och gör ett helgjutet rollporträtt av den trasiga Sally.
   Parallellhistorien med det äldre paret spelas här av något yngre förmågor än vad de rättrogna Cabaretfansen är vana vid. Dan Kadell gör ett rörande porträtt av den judiske frukthandlaren på friarstråt som i stället för rosor levererar ananas till sitt hjärtas dam. Och sjunger, det gör han riktigt bra.
   I andra akten dras skruven åt. Stämningen blir allt mer obehaglig. Effektfullt låter man nazisterna inta scenen i en växande skara av långa gråa och huvudlösa rockar. Repliken ”Jag tycker att alla skall få vara precis som de är” blir till en utopi, en omöjlighet i det framväxande nazistiska riket.
   Ingenting saknas egentligen i Christian Tomners version av Cabaret. Den har allt, skådespelarna gör alla storartade insatser, men trots detta lämnar jag teatern med en känsla av tomhet.