Det är snöstorm och bitande kyla under premiärkvällen. Inne på Tyrol är stämningen het – åtminstone inledningsvis. På raffiga Kit Kat club värmer dansöserna upp mitt i publikhavet och de sexuella anspelningarna är många och tydliga. Berlin är platsen för passion och livslust och det sprakar av den energifyllda ensemblen när den gör entré i klassiska, trespråkiga Willkommen (bienvenue, welcome), värdig vilket mångkulturår som helst.
Peter Jöback är också het, med en inre låga som ibland sparsmakat, ibland med full vidd strålar ut i hans många sånginsatser. Fastän han i rollen som Master of Ceremonies oftast är en betraktare, ibland en katalysator i det pågående dramat, är han föreställningens oöverträffade nav – en queerpersonlighet som på ett lömskt sätt inte så lätt går att placera vare sig på de godas eller ondas sida.
Ondska på scenen
Ja, för en ond sida finns förstås i detta 30-talets Berlin. Vartefter dramat fortgår sipprar den ondskefulla kylan in på Tyrol på ett rysansvärt sätt – fullt synlig när Ernst Ludwig (Jens Hultén) tar av sig rocken och blottar kavajärmens hakkors. Riktigt kusligt blir det i första aktens avslutande Vaterland – en oreflekterad och otäckt förförisk masshyllning till nationalismen. Det eventuella mångkulturperspektivet kan vi då definitivt glömma.
Sally Bowles i Sara Lindhs spröda gestalt är längtan och desperation förkroppsligad. Motsättningen mellan hennes spelat obekymrade och glättiga yttre och hennes alltmer söndertrasade inre är smärtsam att se.
Cabaret på Tyrol har sin styrka i musiken. Spelscenerna når däremot inte riktigt ut. De är tama i sin energi och kontrasterar alltför mycket till dans- och sångnumrens absoluta explosivitet i såväl ljud och rörelse som mästerlige Linus Fellboms ljussättning. Men det är trots allt en liten invändning mot en föreställning som i övrigt är märkvärdigt drabbande.
Loading ...
