Tre människoöden möts i hotellmiljö – den frustrerade lobbyisten, hopplöst fastklistrad vid sina telefonlurar, den anonyme, lakoniske gästen och den hunsade, men upproriskt fnissiga städerskan. Hotellets svängdörrar, monterade vid vad som ser ut som skelettet till ett cirkustält, utgör det nav kring vilket föreställningen snurrar.
Här klamrar sig karaktärerna fast och bryter sig loss, klättrar upp och klättrar ner i scener som, trots omsorgsfull koreografi, känns alltför långa. Publiken överges i strävan att behärska alla uttryck vilket resulterar i att föreställningen blir spretig och alltför löst sammanhållen.
Ett av föreställningens roligaste partier utspelas kring ”The Blob”, (i den mån språk förekommer är det engelska) en gigantisk deg som karaktärerna förhåller sig till och slutligen tar ut sina aggressioner på.
När så Anja Duchko-Zuber tar den sönderfallande och misshandlade degmassan i sin famn bildas en absurd, men någonstans ändå rörande Pietà. Föreställningen ackompanjeras av en experimentell fusion av evergreens och ljudeffekter som skapar en suggestiv ljudmatta och förhöjer de kroppsliga prestationerna. Olle Strandberg visar prov på både rytmkänsla och balans i sitt stora jongleringsnummer där han använder huvud i lika hög utsträckning som händer. Jonathan Priest gör den mest talföre av karaktärerna.
I en dialog med en mörk, kroppslös röst förolämpas och utmanas han till olika prövningar. I slutscenerna bekämpar och slutligen behärskar han det rep som hänger ner från scentaket och befrias därmed.
Den vackraste och kanske mest imponerande scenen står dock Anja Duchko-Zuber för. Efter att de två manliga karaktärerna nästan dränkt henne i ett badkar, i en lösryckt symbolik för manligt förtryck, återuppstår hon och utför en värdig och fantasifull vattendans förenad med förbluffande akrobatik. Vattnet förstärker det till synes tyngdlösa i hennes rörelser – en sjöjungfru och feministisk galjonsfigur i ett.