Calle Flygare teaterskola

VAD FICK DIG ATT SÖKA CALLE FLYGARE?
– Jag har hållit på med teater i hela mitt liv. Med åren utvecklades det och blev mer och mer ambitiöst. Till slut kom ett läge då jag kände att om jag skulle göra det här var jag tvungen att satsa på riktigt. Jag sökte Calle Flygare, kom in och tyckte att det var fantastiskt. Jag insåg inte förrän efter ett tag att min ambition var högre. Precis innan hade jag sökt till Teaterhögskolan och la ned samma energi på att söka Calle Flygare, vilket helt enkelt var lite ”Overkill”. Men för mig var Calle Flygare bara det där namnet som skimrade någonstans.

VAD GJORDE ATT UTBILDNINGEN INTE LEVDE UPP TILL FÖRVÄNTNINGARNA?
– Det fanns en ambition att både ta in folk som ville prova på vad teater är och såna som ville mer. Det gjorde att klassen blev väldigt splittrad. Alla höll tillbaka varandra. De som hade kommit lite längre fick inte chansen att utvecklas och de oerfarna fick inte leka så mycket som de kanske behövde. I en utbildning tror jag det är viktigt att se till att ha ett jämnt startfält. Gärna att eleverna spretar åt olika håll och har olika personlighet, men någonstans måste alla ha samma vision.

HAR DU NÅGON NYTTA AV UTBILDNINGEN IDAG?
– Jag jobbar nu framför allt som manusförfattare och regissör och inte mycket alls som skådespelare. Men visst, jag har absolut nytta av utbildningen. Regi- och skådisbiten ligger väldigt tätt samman, och även när jag skriver har jag glädje av att jag kan spela replikerna. Under mina år på Calle Flygare tänkte jag teater hela tiden. Dessutom var vi en klick överambitiösa människor som hela tiden sparrade varandra, satte upp sommarteater och gjorde vår egen grej av utbildningen. På så sätt gav tiden mig väldigt mycket. Det är också skolans och tallektionernas förtjänst att jag inte pratar göteborgska idag. Men i arbetslivet har jag inte direkt varit behjälpt av att säga att jag har gått Calle Flygare. Man har ingen pondus med sig för att man har gått där.

Deltidsjobb ett måste
HUR OMFATTANDE ÄR STUDIERNA VID CALLE FLYGARE?
– Halvtid, med någon slags avsikt att eleverna ska kunna skaffa sig ett halvtidsjobb den återstående tiden. För mig var det helt kört eftersom jag flyttade upp från Göteborg och inte hade några kontakter. Jag startade en firma och fortsatte att jobba på distans för dataföretaget jag tidigare jobbat för. På min tid kostade skolan 16 000 kronor per år och till det kom att den inte var studiemedelsberättigad, så det var både en kraftig utgift och en kraftig inkomstförlust. Men det funkade med ett nödrop.

HADE NI SAMMA ÄMNEN SOM PÅ TEATERHÖGSKOLAN?
– Ja, fast det var ju inte alls på samma nivå som där. Calle Flygare är en förberedande skola. Jag sökte vidare till Teaterhögskolan och sprack hela tiden i andra provet av fyra. Efter ett par gånger fick det räcka.

HADE UNDERVISNINGEN NÅGON SÄRSKILD INRIKTNING?
– Nej, det var mer en prova-på-lite-av-varje-skola, som saknade lite riktning. Det blev massa små enstaka kurser, som inte riktigt bildade någon helhet.

GJORDE NI NÅGOT FÖR ATT PÅVERKA UNDERVISNINGEN?
– Vi visste att det fanns otroligt lite medel. Men vi var en liten klump som försökte ta itu med känslan av teater. Vi stannade kvar på skolan och målade rum svarta. Vår förmåga att påverka låg mer på den rent fysiska, materiella förändringen än på pedagogiken och kursplanen i stort.

En skola för prova-påarna
MÖTTE NI PUBLIK UNDER UTBILDNINGEN?
– Egentligen mötte vi inte den externa publiken förrän andra året då vi gjorde en barnföreställning och en slutföreställning. Dessförinnan var det mer att spela för varandra, spela för skolan, spela för nära och kära.

SKULLE DU SÄGA ATT CALLE FLYGARE ÄR EN SKOLA FÖR NYBÖRJARE?
– Nybörjare låter så krasst. Men kanske för prova-påarna, som fortfarande är lite osäkra på sin riktning och på vad de vill. För den som har haft sin fria grupp och hållit på ett tag blev det i alla fall då lite för lite. Men visst, jag kunde ta de kunskaper jag hade fått i den fria gruppen och renodla dem genom att ägna mig åt dem dygnet runt i två år, vilket naturligtvis utvecklade mig.

VET DU VAD DINA KLASSKAMRATER GÖR NU?
– I min klass är det bara jag som jobbar i branschen fortfarande. Ingen gick vidare till Teaterhögskolan. Men det där varierar väldigt mycket mellan klasserna. Strax efter att jag hade gått ut så finns det ett par klasser där du känner igen fyra-fem ansikten per klass och där många har kommit in på Teaterhögskolan.

HUR KOM DET SIG ATT DU MER ELLER MINDRE ÖVERGAV SKÅDESPELARPLANERNA OCH BÖRJADE SKRIVA?
– Jag började skriva väldigt tidigt. Jag vet inte om jag började framföra saker för att jag hade skrivit dem eller om jag började skriva saker för att få framföra dem, men det har vandrat hand i hand längs hela vägen. Jag hade en period strax efter Calle Flygare, då jag inte fick några skådisjobb. Då började jag skriva saker för att skicka ut. Så var det någon som gillade vad de läste och på den vägen var det.