Knutby, Runar, rådjur, Carola, fördomar och Livets ord – ibland har dikten inte mycket att sätta emot verkligheten. I frikyrklighetens utmarker, bland de religiösa sekterna, finns sannerligen en dramaturgins Klondyke för den som går igång på skandallöp och smaskiga intriger.
Som klippt och skuret för provokatören och samhällskritikern Jens Ganman alltså, Östersundsbaserad författare tillika musiker och mannen bakom Svart som syndens libretto.
Tillsammans med Roger Rådström har Ganman skrivit en rockmusikal om avarterna inom svensk frikyrklighet, med Carola och Runar som omisskännliga förlagor till musikalens huvudpersoner, sångerskan Carina (Linnéa Kibe) och predikanten Christian (Michael Klemmé).
De har efter föreställningens inledande bröllop, regisserat av parets församling, stora problem att få samlivet att fungera. Inte minst Guds och församlingens diaboliske pastor Wülffs (Henric Hallberg) ihärdiga övervakning stör de unga tu. Stjärnproducenten Riddikaluoz (Kaskito Ngongo) lockar dock med en frestande kravlös kärlek och Carina bestämmer sig för att lämna både make och församling.
Svart som synden har väckt kritik från frikyrkligt håll men Ganman själv säger att föreställningen främst är en misstroendeförklaring mot maktmänniskan – inte ett ifrågasättande av kyrkan i sig.
Särskilt provocerande är nu inte den här musikalen, det allvarliga budskapet till trots. För förutom några lättköpta skämt om kyrkan och homosexuella är det en ganska oförarglig historia. Nej, här handlar det snarare om att plocka hem igenkännande skratt på alla de absurditeter som vi lärt oss associera till sektmiljöer som Livets ord och Knutby. Och varför inte – när ensemblen undviker de allra mest plumpa övertrampen och vågar vara oförutsägbara är det en riktigt underhållande musikal, stundtals både kul och charmig.
Inte minst sånginsatserna imponerar. Mot verklighetens såpastjärnor Carola och Runar väger visserligen musikalens Carina och Christian lätt. Men kan man egentligen förvänta sig något annat med så sanslöst osannolika förlagor?