På Spaghettioperan Regina är både Carmen och publiken gäster på Lillas Pastias krog i tangons Buenos Aires. Lugnet på restaurangen störs av knivslagsmål, uppträdanden och till slut ett mord. De klassiska örhängena i Georges Bizets Carmen blandas här upp med tango, ett grepp som fungerar mycket väl. Carmen förknippas ibland med flamenco, men den återhållna sorgen i tango är kanske egentligen ännu mera passande för denna tragiska berättelse.
Carmen är en fattig, men driftig romsk kvinna som blir kär i soldaten Don José och får honom att lämna armén för ett vilt liv som rövare i bergen. När hon tröttnar på den präktige José och istället faller för den stilige tjurfäktaren Escamillo blir José vansinnig av svartsjuka och dödar henne.
Charlotta Huldt-Ramberg som Carmen är en riktigt hypnotisk scenpersonlighet, som man sällan ser i opera. Hon verkar älska varje sekund på scen. Och därför älskar vi att titta på henne. Annars är karaktärerna ungefär så platta som de brukar vara i Carmen-uppsättningar, kvinnorna är antingen oskyldiga eller vampar medan männen är självgoda och naiva. Alla röster håller inte heller alltid måttet, tonhöjder och klangkvalitet är inte riktigt på plats. Men närheten till publiken, närvaron och det prestigelösa i konceptet, där sångarna själva också står för serveringen, gör att operan faller på plats. Just så här folklig och nära gör sig Carmen som bäst.
Höjdpunkterna är Linus Flogells toreadoraria, där en förtjust publik får sjunga med och klappa i takt. Och så Ulrika Skarbys magnifikt tårdrypande tango ”Volver” till Jens Lundbergs ensamma bandoneon. Tango och opera ger upphov till oväntade roliga kombinationer, som när slagsmålet mellan Don José och Escamillo förvandlas till en ”queer-tango” för två arga herrar.
”Orkestern” bestående av endast ett piano och en bandoneon levererar stor dramatik. Den lilla ensemblens lyhördhet ger också sångarna möjlighet att göra dragningar i tempot och suga ordentligt på tonerna.
Carmen själv, Charlotta Huldt-Ramberg, är samtidigt också både regissör och operachef. Kanske är det tryggheten i den positionen som gör att hon förefaller så utomordentlig bekväm med denna, annars ganska knepiga roll. En Carmen som förför, inte för att hon måste, utan för att hon har lust.
Loading ...
