Carmen på biografen Sture

Opera är väl lite som schlager. Du ska inte stirra dig blind på text och handling, utan snarare lyssna på hur orden samspelar med musiken.   
  Framförandet är minst lika viktigt. Pompöst, teatralt och mycket av allt – kläder, hår och utstrålning.
  Just nu visas Carmen i en relativt traditionell version på Kungliga Operan i Stockholm. Som publik får man blunda för 1800-talets förlegade kvinnosyn, och koncentrera sig på musiken och det sceniska. Trots försök att presentera operan som feministisk, och förse Carmen med byxor, förblir hon en exotisk fresterska som straffas för att hon förhäxat en man till galenskap.
  I filmversionen får historien om den självständiga Carmen, som vägrar kompromissa med sin frihet, en helt ny dignitet. Filmen har breddat berättelsen och lagt till sidospår, som gör huvudpersonernas livsöden mer förklarliga.
  Librettot är översatt till xhosa, av västerlänningar kallat klickspråk, och knäpper franskan på näsan som ett av de mest musikaliska språken. Tillsammans med ett ackompanjemang av trafikbrus och människosorl, klingar operarösterna högt över de tättliggande skjulen och den stekheta luften.
  Ibland separeras operan från storyn allt för drastiskt. Skådespelarna brister ut i sång, och dialoger hakar upp sig i operavibraton. Med jämna mellanrum raseras sagan, och jag placeras i en konsertstol – ett medfött problem hos musikfilmen som genre. Men när jag väl satt mig till rätta, och vant mig vid slalomåkningen, är jag nöjt med på noterna. Carmen i en glammig operasalong eller i en kåkstad? Oavsett var regerar musiken.