När Georges Bizets Carmen sätts upp syns ofta stjärnor i huvudrollerna – med risken att döda den livsnerv som skrämde Parispubliken till tystnad vid premiären 1875. Berättelsen om fri kärlek och hedersmord chockade borgerligheten då, men slår an hos Malmö operas publik i dag. Förklaringen bakom ovationerna stavas unga sångare, med Christian Badea som elegant motor i orkesterdiket. Den graffitisprayade cigarettfabriken i någon spansk förort är en skarp kontrast till Bizets musik. Men i kombination med Hilda Hellwigs osentimentala regi förlägger den Carmens drama till en närvarande samtid.
Musikaliskt är Carmen i Malmö lika sprudlande som en torr cava. Bland de fyra rolldebuterna imponerar Astrid Robillards coola Carmen med sin pärlande mezzosopran. Hon är långtifrån en sexbomb, utan en kvinna som förför med sin intelligens – oavsett om hon är kvinnlig i rött eller kaxig i kavaj. Man förlåter Robillard när bristande rutin skapar glidningar mellan sång och orkester – hon lär bli säkrare under spelperioden.
Nästan lika stark är Joachim Bäckströms Don José, vars friska tenor glänser som en nyslipad ”navaja” – den kniv som blir Carmens död – när han svär henne sin kärlek i Blomsterarian. Ömheten mot barndomskamraten, Cecilia Lindwalls innerliga Michaela, går inte att ta fel på. Man förstår att José vacklar mellan kärlekarna.
Hilda Hellwig har läst Alexander Pusjkins dikt om Zigenarna, den som en gång var Prosper Mérimées förlaga för novellen som inspirerat librettot. Textbearbetningen lyfter fram hederskulturen, och gör Carmen osentimentalt sval. Den talade dialogen känns lite stolpig, och vissa missade passningar skapar longörer. Glädjande är att teamet utgår från originalets dialog – istället för att stryka den, eller använda recitativ-versionen.
I Herbert Murauers kostymer finns bara en referens till den schablonmässiga Carmencitan – hos bordellmadamen Lillas Pastia (Ethel Schelin) i prickiga volanger och mantilla. Annars är det en sjavig samtid som antyds, och pole dancing och fotboll på storbildskärm som gäller, när officer Zuniga (Anton Ljungqvist, trygg i sin snygga basbaryton) och hans män har en ledig kväll.
Matadoren Escamillo (Jeremy Carpenter), i flott vit kostym och flankerad av livvakter, är också ett exempel på den machokultur som krossar den oförutsägbara Carmen – bara genom att inte ens märka att hon förblöder i Don Josés armar när ridån går ner. Men lite störs jag av att både Zuniga och José klipper till Carmen onödigt många gånger. Som om Hellwig vill skriva oss på näsan vilka skurkar karlar kan vara. Det är ganska uppenbart ändå.
Loading ...
