Den så kallade Måleripacken på Kosta glasbruk är arena. Uppmuntrande nog är detta för en gångs skull inte kultur i en industriruin utan en lokal i full verksamhet: det dova bakgrundsbullret kan vara en ljudeffekt men också ugnar som brinner och fläktar som suger ut den upphettade luften.
Från taket hänger glasskulpturer i form av sammanfogade dricksglas. På en ridå projiceras film med glasblåsare i svunnen tid. Men det blir också glaskonstverkstad på riktigt. Bakom en skjutvägg arbetar två glaskonstnärer med het smälta till knattriga elektronikarytmer.
Annars är musiken, som framförs på keybord och glastrummor, en återklang av drömsk fusionsjazz, med en fin kontrast när Musica Vitaes stråkar fyller ut, tar upp och vässar till de suggestiva harmonierna. Den mest närbelägna associationen av glas och musik är väl annars att gnida på kanten av vinglas, och den klangbilden finns också med, men utgör mest bara en dekoration.
Till detta jonglering – givetvis med glas, verket heter ju Catch! – och några trapetsakter. Det är snyggt och mycket stämningsfullt, särskilt när lokalen fylls av uv-ljus och några gröna glasklot i taket ser ut att rotera som ett tyngdlöst planetarium.
Men styckets inneboende berättelse om glödande glas i känsliga händer, och glasblåsning som cirkuskonst, är knappast häpnadsväckande. Den konstnärliga kopplingen mellan glasformning och akrobatik finns där, som underliggande tema. Men föreställningen är tyvärr för sceniskt rörig för att det ska bli alldeles… glasklart.
Loading ...
