Cats på Göteborgsoperan

I Hans Berndtssons regi blir nämligen Andrew Lloyd Webbers definitiva genombrottsverk ett pärlband av showstoppers där ensemblen spelar, sjunger och dansar rumpan av de flesta svenska musikaluppsättningar de senaste fem åren. Flera av numren tangerar världsklass – Glenn Daniel Nilsson som Skimbleshanks och Patrik Martinssons entré som den symaskinsjuckande Rum-Tum-Tugger är bara två exempel – och ger åtminstone mig ståpäls.
   Dessvärre blir karaktärsmyllret aldrig så mycket mer än skojiga figurer. Jag kommer alltför ofta på mig själv att längta efter lite mer kött och blod och en större koncentration i det stråk av existentiell svärta som trots allt genomsyrar Cats. Grizabellas martyrium blir exempelvis något som avhandlas bara i farten och Hans Josefssons Profetikus finner aldrig den tyngd hans karaktär så väl behöver. Visst är Berndtssons uppsättning charmig, visst är det välproducerat och visst är det superdunderskitproffsigt. Men spännande eller ens engagerande? Inte direkt.