När klassiker My fair lady sätts upp på nytt – och det nu är självaste Tommy Körberg som ska göra en lady av självaste Helen Sjöholm – är förväntningarna skyhöga. Och trots att kemin mellan dem inte är vad jag hoppades är det ändå en oförglömligt vacker saga med många glittrande stjärnor.
Musikalen är baserad på George Bernard Shaws komedi Pygmalion och handlar om den manschauvinistiske fonetikprofessorn Henry Higgins (Körberg) som i ett experiment tar sig an den gräsligt oborstade blomsterflickan Eliza Dolittle (Sjöholm). På sex månader ska han lära henne att tala och att föra sig som en dam. Vägen dit visar sig bli allt annat än en dans på rosor.
Helen Sjöholm är oerhört fager i både utstrålning och sång, som den skitiga Eliza. Hon sveper omkring som en virvelvind och har en sådan sprudlande energi att herr Körberg nästan bleknar i hennes närvaro. Jag hade nog väntat mig mer av Tommy Körberg i rollen som den fyrkantige professorn. Visst är han bitvis lysande, men han har vissa problem med att koppla ihop koreografin med sången och det är som om han då och då faller ur sin roll.
Jag sticker ut hakan lite och funderar på om inte föreställningen skulle blivit mer spännande om man låtit Christopher Wollter, som nu spelar Freddy Eynsford-Hill, istället axla rollen som Higgins. Jag tror han kan det. Jag tror han kan det.
Men ensemblen i sin helhet lyfter ändå upp betyget genom att Helen Sjöholm är så makalöst bra, att Henrik Dorsin fullkomligt briljerar i sin gestaltning av den lingvistiske knasbollen Zoltan Karpathy, att Michael Segerström är nästan mer än lovligt charmant som överste Pickering och att Jan Malmsjö med bravur axlar denna sin tredje karaktär i pjäsen i och med den blötlagde sopåkaren Alfred P Dolittle.
Loading ...
