Spegelteatern har i sin tjugoåriga ”Sommar-Shakespeare på slott”-tradition bytt herresäte – från tidigare Gripsholm och Steninge till genom historien stjärnbeströdda Häringe slott, vars festglada högtidsdagar på tjugo- och trettiotalen inspirerat till denna Hamlets tidsfärg. Mjuka pastellfärger, låga midjor, fladdrande draperingar och vattenkammade hårlockar på kvinnorna. Männen i ljusa kostymer, västar och flugor ser ut att ha ekiperat sig, för att ta till en intern Stockholmsreferens, hos vintagebutiken Judiths Herr.
Inte bara slottsteaterfantaster på jakt efter härlig utomhusunderhållning med finfika göre sig alltså besvär att ta sig ut i lantluften, även urbana hipsters med eskapistisk läggning och romantisk längtan efter Brideshead revisited-stämningar kan få sitt lystmäte.
Det är en fjärilslätt och champagnebubblande somrig historia som möter den småhuttrande publiken. Vi är alla gäster på ett glamoröst avslappnat gardenparty med miniorkester i festtält och tjugotalsglittrig sångerska som lojt sippar på sitt glas.
Över slottstaket vajar dannebrogen i kvällsbrisen, drinkbordet är uppdukat under trädet, i gräset festar det danska hovet med stil. Kungen är död, men hans drottning har gift om sig med hans bror, lite väl snabbt efter förlusten. Och sonen är utom sig. Det känns igen.
Men regissören David Wall har tagit sig bearbetningsfriheten att fullständigt förändra premisserna för prins Hamlets tillstånd. ”Hamlet har alltid varit en dryg jävel”, skriver Wall i programmet och för att förtydliga det har han gjort om handlingen radikalt: här har Hamlet fel! Kungens bror är inte alls mördaren, kungen är ett kolli i rullstol som själv tar livet av sig i första scenen.
Det börjar bra. Det lyckat platsspecifika och inbjudande konceptet – vi och skådespelarna rör oss tillsammans genom delar av den unika parken – ger närvaro och nu-känsla. Med autentiskt fågelkvitter. Nämnda självmordsscen ger ett tvetydigt anslag och löfte om postmodern sanningsdiskussion: hur var det egentligen?
Regina Lund är verkligen drottning, återhållen pondus och majestätisk kraft fyller sammet och päls. Joakim Saedéns Hamlet som blek dandy i tajta skinnhandskar är snyggt och irriterande självupptagen i sin totala vårgalenskap. Ofelia är en mycket Alexandra Dahlströmskt ambivalent ung tjej, både rak och svajande.
Men den lättsamma tolkningen går i andra akten via något av Agatha Christie-aktig thriller – där man nästan börjar tänka ”betjänten gjorde det” – till bitvis ofrivilligt humoristisk ack och ve-melodram. Jag blir aldrig helt klar över vad omarbetningen ska säga: att man ryckt bort det som vanligtvis utgör bevekelsegrunden för prinsens dumsluga dubbelhet och spelade galenskap gör inte att jag förstår Hamlet mer, tvärtom.
Men det är som sagt ett genrep jag bevistar, två dagar före premiär återstår en del tekniska lösningar och intensivrepetitioner, och mycket kan hända på och efter premiären. Det är naturligtvis egentligen en omöjlighet att värdera något ofärdigt och betyget får ses som en förhoppning. Klart står hur som helst att kvällen ger en drömsk och elegant poetisk inramning till ett glas mousserande i slottsmiljö, för att spetsa till det.
FOTNOT
Spegelteaterns Hamlet har officiell premiär lördag den 14 juni på Häringe slott.
Loading ...
