Mur baseras på dramatikern David Hares egna upplevelser och efterforskningar och kretsar kring den mur Israel bygger på västbanken, av förespråkarna kallad avskiljningsstängsel, av palestinierna benämnd som rassegregeringsmur.
Sven Wollter gör den enda rollen som inledningsvis hävdar sig inte vilja välja sida. Detta försök till opartiskhet framstår snart som en smula kokett. Redan pjäsens titel avslöjar vilken sida man valt och den drygt timslånga föreställningen är starkt kritisk mot muren och dess verkningar.
Det röda fodertyget i Wollters bruna manchesterkostym är knappast där av en slump. Det är förmodligen inte heller den apelsin han plötsligt halar fram ur väskan. Men apelsinen, som vi tänker är från Jaffa, förblir ouppäten och blir liksom foderfärgen ett löfte om dramatik som aldrig uppfylls.
Även om Wollter hanterar den sparsmakat gestaltande texten med den äran förblir rabblandet av statistik vid ett föreläsningsbord en skådespelarutmaning av den ledsammare sorten. Känslan av att Stadsteatern plötsligt förvandlats till ABF-huset och att Wollter lika gärna hade kunnat vara ersatt av Jan Eliasson är påtaglig.
Det är lite som Här är ditt liv. Visst är det intressant, men vad har det med teater att göra?
Föreställningens upplösning är en ren resignation inför det dokumentära. Wollter för ihop scenens utspridda gradänger och bildar en regelrätt mur, och som om det inte var tydligt nog projiceras bilden av verklighetens mur därpå.
Projektionen övergår så till ett bildspel där det vi nyss fått beskrivet återberättas i dokumentära stillbilder till tonerna av Fläskkvartetten och Freddie Wadling i Over the rainbow. Det är grädde som moset gott hade kunnat vara utan. Vissa saker klarar teatern bättre på egen hand. Om den väl får chansen.
Loading ...
